Måste lyfta en kommentar som satte fart på tankebanorna, det är Per-Anders som lägger fram en intressant fundering i mitt föregående inlägg om kartläggningen som sker ständigt om våra liv:

ICAs registrering av inköpsvanor har ju bara ett enda syfte – att få oss att komma tillbaka till butiken och handla där igen. För övrigt påstår ju ICA i sina utskick att jag handlat andra varor än jag faktiskt gjort, bara för att få mig att tro att jag behöver dem. Vi är alla för evigt fast i diverse storebröders kartläggningar, både statliga och kommersiella. — Och här vet jag helt plötsligt inte vad jag ska skriva. Jag tänkte skriva att det därmed är upp till oss att välja hur vi vill exponera oss, men är det egentligen så? Ska vi alla bli våra egna smarta reklampelare, utan att egentligen kunna berätta hur vi egentligen tänker? Blir lite förvirrad av den insikt jag just fick… Ge mig vägledning!

Per-Anders

Jag vet inte om ni varit med om det där med att ett snabbmatshak “lärt sig” vad ni gillar? Det har hänt mig, och det är på sätt och vis rätt trevligt när snubben på Sibylla-grillen vet vad jag vill ha. Men det är å andra sidan lite jobbigt eftersom det då skapar en onödig krångelnivå när jag vill prova/är sugen på nåt annat. Alternativet är såklart att jag behöver förhålla mig mer anonym i mina junkmatsinköp.

Det sätter till exempel ett intressant ljus på demokratifrågor och ber lite om ursäkt för det smått dystopiska här: När en riksdag har all information om oss och vad vi kommunicerar kring, behöver de aldrig någonsin fråga oss vad vi vill ha. De kan i teorin se vad som behövs för att förhålla det bekvämt och fortsätta inneha initiativet och maktföreträde.

mjolEn positiv spinn skulle ju kunna vara att man i så fall använder de här verktygen för att hålla folk nöjda, lite sådär som rent-mjöl-i-påsen-argumentet fungerar. Men helt ärligt tror jag inte på det själv. Det är svårt att inte använda sig av fördelar till egna intressen och varför man inte ska ge nån total kontroll över makt och medel. Och så är det inte helt lätt att vara en felfri människa heller, misstag kan göras, läckor kan uppstå, saker kan gå sönder (om de ens fungerade från första början).

Så visst behöver vi lite till mans lära oss hur vi förhåller oss till stat och marknad, nu när de vet så mycket om oss. Men det  är mycket som konkurrerar — bekvämlighet inte minst. Förstå vidden av problemet utan att huvudet sprängs, en annan… Tanken att nån teoretiskt skulle kunna sitta och veta mer om mig än jag gör själv är inte behaglig och det är då enklare att inte fundera på det alls.

Just nu i samhället har vi en stark trend av att folk tar reda på hur man gömmer sig, t.ex. för att de är medvetna om vad som händer. Jag gillar inte sociogram-utvecklingen såklart, men medlet för att slippa så mycket som möjligt av övervakningen är att tänka mer som en “kriminell”. Vad det gör med samhällspsyket har jag funderat lite kring tidigare — vad som händer när lögnen blir tryggare än sanningen. Blir lite som att välja att gå in i en sjukdom för att bota en annan. Pest eller kolera.

Så mitt ärliga svar är att jag faktiskt inte vet riktigt hur man behöver förhålla sig till det här. Lite stoppa huvudet i sanden kanske… och satsar stenhårt på att informera kring och inte minst debattera problematiken så vi får en möjlighet att påverka till nåt bättre.

Nu är det kanske lite naivt i sammanhanget av mig eftersom vi ju redan är där, så att säga, men tar den risken. Jag är varken redo att flytta ut i en timrad stuga eller leva ett liv under paranoida förutsättningar. ;)

Hur tänker ni andra kring det här, hur förhåller man sig till den verklighet vi faktiskt har idag? Många av er som läser här vet ju vad vi borde sträva mot, men hur behöver man förhålla sig till den här problematiken idag?