Läste lite i tråden på Flashback om konspirationsteorierna kring #prataomdet. Eftersom jag inte riktigt orkade att läsa alla 145 sidorna (i skrivande stund) kring det hela, kanske det inte är så konstigt att jag inte riktigt hajar vad själva konspirationen går ut på. Men det verkar vara lite olika spår, det ena nån slags tanke om att sänka Julian Assange, det andra nån slags tanke att feminister vill sänka män i största allmänhet.

Jag skämtade lite med någon härom dagen att konspirationsteorierna tappat lite i skala — idag är det Mymlan, för inte så länge sedan var det Illuminati. Men även om det helt klart finns utrymme till humor om teorierna, så kan jag uppleva psykologin vara något att ta lite mer på allvar.

Ofta dyker det t.ex. upp kommentarer i mitt twitterflöde kring “bubblan”, elitformateringar av grupper av människor som på olika sätt upplevs vara innehavare av makt. Jag kan inte låta bli att se likheter mellan individerna på Flashback som spekulerar och hur det på något vis uppstått nya olika “maktkluster” i samhället de senare åren.

Nåt upplevs som fel, bland de som gräver på Flashback och jag upplever det vara färgat av ett ganska stort mått av maktlöshet. Vilket är lite förvånande med tanke på att Flashback som fenomen helt klart blivit en stor maktfaktor i Sverige, få journalister undviker nog forumet. Samtidigt hade #prataomdet en annan slags pipeline in till media, och lyckades bli publicerade på jättemånga ställen. För en åskådare “slåss” två nästan likvärdiga maktfaktorer med oredovisade ändamål och värdegrund mot varandra.

Personligen tror jag att specifika grupper får/har makt i den stund de uppfattas ha den. “Bubblan” på twitter har makt, för att andra lägger den makten hos dem på sätt och vis. Och med makt kommer ansvar, alldeles oavsett om det är makt som eftersträvats.

Sociala medier har skapat en mängd maktkluster, helt enkelt, vare sig det var tanken eller inte. Å ena sidan är det styrka i att hitta liktänkande, å andra sidan ett hot när inte andra har koll på avsikterna. När klustrena dessutom uppstår spontant, finns det ingen form av kontroll över var det tar ivägen eller nån värdegrund att tala om. Vägen är till synes fri att utnyttjas för vilka ändamål som helst.

Min egna position i bubblan kan säkert också debatteras, inbillar mig att jag antagligen har nån slags plats i den. Om än inte särskilt central figur, så kanske i krokarna i alla fall. Det är inte utan att jag dessutom blivit förvånad över de som upplever att jag är en maktfaktor i Piratpartiet. Min avsikt har aldrig varit att tillgripa mig nån slags makt, men i och med att jag upplevs ha det, så har jag ett ganska stort ansvar.

Jag kan heller inte låta bli att dra jämförelser till riksdagen och deras fullkomligt benhårda inställning till att behöva veta allt om sina medborgare, i det här sammanhanget. Den maktlöshet de verkar känna inför folket är en ganska stor drivande del antagligen. Och då ska man inte glömma krafterna som arbetar mot ett internet där människor kan uttrycka sig fritt.

Makt utmanar annan makt, och det måste på något vis slås på, det har de flesta i ryggmärgen vad det verkar. Ett annat exempel är den maktlöshet de känner på Katrineholmskuriren, trots att de av andra uppfattas vara en makthavare i samhället.

Det finns inget som provocerar så mycket som när någon framstår sitta på makt och tanken är att nån ska vara underlägsen denna. Men idag verkar flera grupper inte se att de innehar det själva. Många gånger har jag skrivit om hur folk verkar ha starka åsikter om hur andra fallerat i sitt ansvar, men sällan eller aldrig ser sitt egna.

Som vanligt tänker jag på hur litet Sverige är. Hur vi liksom blir en “petri dish” av socialt beteende och maktfördelning. Vi har inte korruption i vårt land, sägs det, men sanningen är att vår småskalighet gör att vänskapskorruption i mångt och mycket ingår i vår kultur. Vi reagerar på det instinktivt, men vi ser sällan vår egna plats i sådana sociala nätverk.

Flashback har makt. Twitter har makt. Och då inte platserna i sig, utan de spontankluster som uppstår och skapar uppmärksamhet. Med makt kommer ansvar, men vem tar det när förutsättningen är spontanitet? Går det ens?