Att släppa kontroll blir på många sätt en exercis i att idka självkontroll. Jag har tänkt på det några gånger när jag följt det anonyma kontot @allmanning vem som helst kan logga in på, vars bakgrund du kan läsa om här. Jag är smått fascinerad över att kontot fortfarande fungerar, om än inte nån stor skala.

Med anledning av diskussionerna kring mitt inlägg innan — om maktkluster och vem man ska lägga ansvaret på när klustren åstadkommer nån form av påverkan i samhället, har jag funderat på just @allmanning. Hur jag faktiskt fick brottas lite med mig själv att “släppa kontrollen” att inte bry mig så mycket om vad som hände med det.

Ett spontant nätverk går inte att kontrollera. Det är själva nerven av klustret att var och en ingår, stannar kvar eller lämnar, stöttar och tror på på det, eller ifrågasätter det på sina egna premisser. Det enda man kan ta ansvar för är sin egna roll, helt enkelt. Och till och med det är på frivillig basis.

Som jag sa i kommentarsfältet, så kan kluster skapas där jag samarbetar engagerat och livligt med samma personer, som i andra sammanhang och kluster kan tänkas vara mina “åsiktsmotståndare”. Detta går inte att kontrollera, särskilt inte om man slänger in anonymitet i mixen. Det är helt omöjligt med mindre än att stänga av kommunikationskanaler.

För att “överleva” i klustersamhället så måste jag i ganska stor omfattning kunna släppa kontrollreflex likväl som ansvarsreflex. För i ett kluster finns inte något ansvar att utkräva. Bara individuella ställningstaganden och premisser. Ingen kan tala för alla, men i den här formen av grupp skickar vi ändå ut massor av starka kollektiva budskap. En motsättning som kanske snarare är en komplexitet bra att vara medveten om, än “ett problem som måste lösas”.

Det går inte att reglera bort denna naturliga egenskap hos människor, som jag ser det. Förutsättningen för vilken skala det kan göras är det enda som förändrats. Att reglera bort möjligheter till tillfälliga nätverk, kluster, skulle vara samma sak som att reglera bort möjligheten att delta i samhällsdebatten.

Om en löst sammansatt grupp påverkar samhället är inte verktyget att stoppa gruppen eller dess möjligheter att göra det – då spontansamlas de som försöker påverka åt andra hållet istället. Sånt sker naturligt, dagligen. Det är därför jag ser fler likheter mellan Flashbacks engagemang och nätverkandet kring #prataomdet än jag ser skillnader.

Flera upplever det som att eftersom det handlar om att flera i #prataomdet hade möjlighet till mediala utspel så har de ett “större ansvar”, att det är orättvist på något vis. Vi känner nog många att vi inte har så mycket att komma med när tidningarna ger sig in och skapar drama. Men frågan är om det inte börjar bli av lite gammal vana.

För faktum är att medierna tappar försprång. De är fortfarande en viktig plattform för opinions- och informationsspridning, men det råder inga tvivel om att den situationen håller på att ändras och rätt kvickt dessutom.

När jag exempelvis ser Reinfeldt utmana den sortens makt genom att själv lägga ut ljudupptagningar från en intervju i DN han anser sig felciterad i, tänker jag att det blir lite av ett exempel på att den mediala makten befinner sig i förändring.

Statsministern har en kostnadsfri kanal rakt ut till allmänheten och kan själv sköta spridningen. Han får visserligen hjälp av en annan tidning att berätta det, men som vi ju sett i andra fall kan det skötas genom trådar på Flashback, spridning via Twitter, Facebook eller andra sociala media.

Det som gör att folk är intresserade är hans status, men den statusen prenumererar vi alla på snart nog. Jag inbillar mig till och med att vi är närmare än vi förstår själva, ibland. Statsministern får mindre uppmärksamhet av mig än politiskt intresserade svenssons i mitt twitterflöde. Bara att veta det, ställer faktiskt makten lite på ända.

Att “makt” förskjutits är nog alla överens om, även om inte alla ser sin egna bit i det och även om det provocerar en del. Detta innebär massor av möjligheter, särskilt om man förstår att man inte nödvändigtvis alltid är i “underdog”-läge.

Det är så att med makt kommer ansvar — det är jättesvårt att släppa den tanken. Men jag har ingen aning om det går eller om det ens är viktigt att hitta nån som är “skyldig” att ta ansvaret, vilket var anledningen till att jag skrev det jag gjorde från första början. Makten är inte isolerad längre, ansvaret går inte att lägga enkelt på enskilda eller löst sammansatta grupper, och ibland har man till och med mer makt än man inser.

På gott och ont.