Nathan Fillion är en skådespelare, just nu aktuell med tv-serien “Castle” men har fått massor av fans via en nedlagd populär serie “Firefly” (som gjordes om till film). På en fråga om vad han skulle göra om han vann 300 miljoner på lotteri berättade han att han i så fall skulle köpa loss “Firefly” och lägga ut serien på internet. (Nån skänkte honom en lott efter den kommentaren.)

Idén dök upp om det inte går att crowd-sourca till en möjlighet att köpa loss serien och en site drogs igång; “Help Nathan Fillion buy Firefly” där tanken är att visa intresse för att donera pengar till ett sånt projekt, du hittar en Facebooksida här.

Det som gör det hela intressant är inte att han skulle “dela ut nåt fritt” — utan vad fritt i det här sammanhanget betyder: fritt att få utvecklas och generera pengar att fortsätta producera serien.

Det Nathan Fillion (medvetet eller inte) sätter fingret på är att så länge rättigheterna är låsta är själva möjligheterna låsta. Fritt är alltså inte lika med gratis, utan istället att ha möjligheter.

“Firefly” har en uppsjö av fans runt om i världen, och har kanske en liten möjlighet även om jag personligen tror att 300 miljoner kanske är lite väl mycket att hoppas på. Fast frågan är väl kanske snarare hur mycket pengar som behövs för att sjösätta dylika projekt.

Skulle det här inte gå av stapeln är det mest bara en tidsfråga innan nån annan provar på att göra en sån här grej. Det ligger i luften att hitta olika affärsmöjligheter via internet även om detta motarbetas kraftfullt av en handfull korporationer i USA.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur länge vi kommer att behöva ett tv-bolag för att producera tv-serier. Det är inte en självklar plattform längre, vem som helst kan ju producera idag, till och med med skosnörebudget.