hoppas

Garvade lite när jag såg den där kommentaren, inte minst eftersom jag på sistone läst ett par nyheter om fejkade åsikter. Får en massa associationer:

Som exempelvis snubben som nischat in sig på att “fejka” brevväxlingar med intet ont anande personer — och sen lägger ut hela konversationen på sin blogg, rysare om man skulle råka hamna i hans garn. Fast lite roligt också, tror jag.

Jag har också hört talas om några som blivit osams med en twitterbot (ett automatiserat manuscript), pinsamt… Jag har dessutom svarat nån gång, på en sån där scriptad “bot” i mina kommentarsfält när mitt spamfilter inte plockat upp det. Lång näsa till mig, ungefär.

Kommentaren på bilden menades nog inte så som jag associerar till, men tror det bor en liten spaning nånstans i det. Här på nätet lever vi med vetskapen att det inte går att lita på den som skriver. Man kan inte ens veta säkert om personen ifråga existerar “på riktigt”.

Osäker på om det är en helt dålig grej faktiskt? Med tanke på härom dagens lilla dystopidipp kanske det är bra att vi alla lär oss att vara något sånär källkritiska och vi kanske övar upp “kan själv”-nerven med tiden? Även om det nu inte får slå över i “herregudjagkanintelitapånån”-psykos bara för att vi vet att det alltid kommer finnas människor som luras, av olika anledningar, allvarliga likväl som harmlösa.

Sociala kunskapsnät bygger man upp över tid, helt enkelt och med den lär man sig precis samma regler som på vilken annan plats som helst: bara för att nån uttrycker sig auktoritärt innebär det inte att de har rätt. Klart, det är jäkligt behändigt att söka, satsa på första bästa länk, och “lita på det”. Ungefär som att nöja sig med fragmenterad info från grannen Lennart över staketet.

Jag har gjort det också, inget snack om saken, klickat på bara en länk och nöjt mig, alltså. Å andra sidan har jag också lärt mig den hårda vägen att grova kunskapsglapp skinit igenom av den anledningen. Det har gjort att jag är lite noggrannare. Och det är ju bra, med tanke på att jag finns på riktigt.