Man lär sig nåt nytt varje dag, i alla fall om man är lagd så. För många är det såklart ett trygghet att “slippa lära sig” nya saker, trygghet i det oförändrade så att säga. Var gränsen går mellan den sortens trygghet för den ena och upplevelsen av att vara låst för den andra, är såklart överlappande gråskalor av rejäla mått.

imgresSjälv kan jag uppleva att det möjligen finns lite för lite utrymme för personliga initiativ. Ta väglaget i vinter. Många gånger genom åren har jag garvat när folk på sydligare nejder blivit helt handikappade pga “lite snö” och underförstått haft med mig kulturen att vi tar oss över snödrivor och kämpar på. Idag litar exempelvis inte folk på lokaltrafiken längre här i Stockholm, utan tar bilen till jobbet istället, vilket inte är helt problemfritt.

Busschaufförerna borde nog egentligen klara vädrets makter lite bättre, med schysstare däck och en liten sandlåda och spade nånstans på bussen. Det kanske är lite naivt av mig, men jag har i alla fall tänkt tanken. (Iofs hade det såklart gått bättre om budget funnits för snöröjning, men men… *himlar lite*) Det finns inte särskilt stort utrymme för “hur löser jag den här situationen själv” för gemene man ur ett samhälleligt perspektiv.

fc-miniyinyangNu pratar jag inte extremer här, där fundamentalistiska ytterligheter ställs mot varandra, som totalt överförmynderi eller klara dig själv din jävel. Men på sistone har jag funderat över hur just dessa båda extremer tycks vara ställda mot varandra rätt ofta i samhället utan att det är meningen. Nånstans har vi i stort sorterat bort självständig lösningsorientering för trygghetens skull, men samtidigt lyckats få till nåt slags “passar du inte in i de rådande lösningarna kan du dra”. En sån där modern motsägelse som är jättelattjo, och inte sällan tragisk.

Politiskt har vi ju traditionellt haft två motstridiga parter angående just den inställningen inte minst. Antingen att människor ska ha möjlighet att ta hand om sig själva på valfritt sätt, eller att sikta på solidaritet och stötta de som inte klarar allt själva. Individen mot gemenskapen, eller nåt. Fast det jag ser är att det ena klarar sig inte utan det andra.

Lagom är bäst, eller nåt, och flexibilitet behövs nästan alltid i situationer som handlar om att människor ska göra saker. Nästan så jag börjat tänka att mindre cementerade och snitslade banor ökar tryggheten även om det på ytan skulle kunna verka vara motsatsen. Ungefär; att individen letar sig fram till likasinnade för de behöver solidaritet och stöd för att kunna göra “sin grej”.

imgres-1Vi är både och, varken eller som helheter betraktat.

I Piratpartiet slås jag ofta av den här sortens motsägelser. Hur man å ena sidan tycker att styrelsen är maktfullkomliga men å andra sidan kräver att de ska bestämma allt. Det är en låsning som inte leder nånstans över huvud taget, alla verkar medvetna om det, men få kan hjälpa att det är så vi fungerar — om det nu är allmänmänskligt eller kulturellt vet jag inte. Motsägelsefulla och inkonsekventa förväntar vi oss dessutom bättre från andra människor.

En liten parallell fundering som finns här i trakterna också, när jag nu ändå skrev så långt: Via tidningar media som konkurrerar om åskådare genom att skapa konflikter har vi lärt oss hur vi fajtas “mot andra”, men hur fajtas man med varandra? Hur kämpar man gemensamt trots olika åsikter där ändå grundinställningen hos alla måste vara att organisationen utvecklas och fungera?

När jag funderar över detta dyker en massa frågeställningar upp. (Det är såklart inte bara Piratpartiet som lever i det här, alla har det, det handlar ju om människor trots allt.) Var får vi våra förväntningar från? Vad är det som avgör att jag upplever det vara någons ansvar att lösa en specifik situation? Vad är det som avgör att jag upplever att det är okej att lösa något själv i ena stunden och jag står som ett fån och inväntar någon annans initiativ i den andra (och då inte sällan bemötas med “nä, inte mitt ansvar”)..? Varför är det många gånger viktigare att få rätt än att hitta en lösning? Varför ställs ens de alternativen mot varandra?

Jag undrar nog egentligen hur vi åstadkommer ett samhällsklimat där vi får hjälp och stöd och ändå kan ta lite fler fria initiativ och känna oss okej med det. Finns verktygen för det redan? Och har du läst allt ända hit har du för övrigt förtjänat en treat.