Härom dagen ventilerade jag min ilska över att Sverigedemokraternas talesperson inte upplever sig behöva ta ansvar som folkvald riksdagsledamot och hur vi i samhället låter dylikt passera. Aktuellt har gjort ett inslag, nån tidning har gjort ett referat av inslaget men i stort har hela händelsen passerat utan några större åthävor. Detta upplever en kommentator Patrik vara samma sak som att Björn Söder “strimlats” av media.

När jag pressar honom att visa hur Söder strimlats, får jag den här kommentaren som hamnade i modereringskö pga att den innehöll ett stort antal länkar. Först tänkte jag släppa igenom den och svara, men så tänkte jag att det nog förtjänade ett helt eget inlägg:

Ja du tänk om gammelpartiernas politiker ställdes till svars på samma sätt som SD’s politiker. Då hade huvuden rullat dagligen. Men för dem är det fanimej som att leva i en skyddad verkstad. Om de så våldtar småbarn, så blir det knappt ens en notis (om möjligt anonym).

[ett tiotal borttagna länkar till rapportering om politiker från andra partier som Patrik upplever “har kommit undan”]

Man måste förmodligen lida av någon form av mild sinnessjukdom för att inte se vilket parti det är som särbehandlas dag ut och dag in i svenska media. Eller så är man bara ute efter en billig provokation genom att vända på begreppen.

Jo, det är ju som så att jag har fräckheten att tycka att folkvalda riksdagspolitiker ska vara hederliga. Till och med är det så att jag nog är lite sinnesjuk sådär, som har den grundläggande tanken, enligt Patrik. Jag upplever alltså att alla politiker ska vara hederliga. Inte “bara hederlig om andra är det”.

Min åsikt att politiker ska vara raka och ärliga handlar för Patrik om att skydda andra. Och rundgången blir total. Jag ska inte kritisera SD för att svaja i sitt ansvar, för att det finns andra politiker som varit svaga. Notera hur våldtäkt av barn till och med används för att förhindra mig från att utkräva ansvar av en folkvald politiker. (Ett ämne jag tacklar i den här postningen, för övrigt.)

För att förklara hur en grundläggande princip fungerar, eftersom Patrik inte tycks förstå det:

Det händer ibland att jag får riktiga ilsk-anfall som jag inte kan avhålla mig från att ventilera här på bloggen, och nästan alltid handlar det om huruvida någon varit hederlig eller inte. Jag blir alltså inte förbannad på de som har andra åsikter än jag, dessa försöker jag argumentera emot eller rent av lär mig något från. Jag tar till och med eventuell ilska för nån annans _åsikt_ som ett svaghetstecken för min egna argumentation. Visst finns det gråzoner, men det är mitt sätt att förhålla mig hederlig i debatten — att syna min ilska och pröva mina argument.

Jag blir däremot heligt förbannad på de som ljuger och argumenterar ohederligt eftersom det i praktiken dödar riktig samhällsdebatt, det finns ingen åsikt att syna när jag inte ens tillåts debattera den. Jag sorterar i princip in den sortens icke-lösningsorienterat beteende som försök till (själv)censur och undergrävande av yttrandefrihet.

När jag skriver en arg drapa om Maud Olofsson eller Carl Bildt så innebär det inte att alla andra politiker går fria från den sortens ansvar jag lägger på dessa två. När jag kritiserar Björn Söder som riksdagsrepresentant gäller samma premiss. Ingen politiker får ljuga, vara ohederlig eller lura väljare för att nån annan politiker gjort eller gör det. Är de representanter för den svenska väljarkåren ska de förbaske mig vara hederliga.

Jag noterar att flera “Patrik” här i världen gör precis samma sak som de politiker de kritiserat tidigare, för att lura människor. Undviker att diskutera sak och istället misstänkliggör de man debatterar med så sakfrågan aldrig får luft. Alldeles för många verkar uppleva att det bara är en åsikt som får finnas och alla andra ska tvingas hålla käften. Vad i helvete, liksom?