Jag brukar säga att jag har väldigt svårt att skriva om Julian Assange, för att det landar så mycket kringskit i det. Nåväl, när jag gjorde en sökning här på bloggen, visade det sig att jag minsann allt försökt närma mig frågorna i ett flertal inlägg. Oftare än jag faktiskt trott mig själv om, förvånande nog, eftersom jag upplever mig smått självcensurerande i ämnet.

Jag har helt enkelt känt det som att jag inte får vara nyanserad eller hitta olika infallsvinklar, utan bemöts med svart eller vit-argumentation. Jag är ledsen över att behöva säga det, men det är samma sak för mig som att be mig sluta tänka. Om det som krävs från mig är oförbehållen lojalitet utan egna tankar är jag inte rätt person att vända sig till — min eventuella tystnad är det enda alternativet i så fall.

Men trots att jag känslomässigt undviker (även om det nu inte riktigt var så i praktiken) så är jag här igen och försöker tackla ämnet. Ivan Jonsson har skrivit ett par inlägg där han beskriver hur han upplever att Piratpartiet fegat ur när det handlar om att visa stöd för Julian Assange.

Jag tycker allt att han har ett par bra poänger. Jag tror dessutom att han är ganska medveten om problematiken bakom som jag försökt beskriva i kommentarsfältet under hans inlägg. Detta är uppmuntrande nånstans ändå och jag kände att jag ville uppmärksamma det.

Men några dagars fundering i ämnet har gjort det tydligt för mig. Jag kan personligen inte ge mitt odelade, okritiska stöd till Julian Assange. Jag fixar inte det, nånstans på vägen blev jag bränd. För varje gång ämnet kom upp ställdes jag inför argumentation om hur förskräckliga kvinnor var. Hat verkade driva denna fråga, inte omtanke om mänsklighet och demokrati. Det blev ett pest eller kolera-val som inte kändes bekvämt.

Missförstå mig rätt, när det handlar om de politiska aspekterna är jag minst lika engagerad i att saker går rätt till som alla andra. Men “alla andra” har i det här fallet gjort det väldigt svårt för mig att bedriva opinion om det. Jag erkänner rakt av att det är ett ställningstagande baserat på känslor, som kan härledas ur sårande diskussioner om mitt kön som jag dragits in i. Detta ska inte ses som en rekommendation till Piratpartiets strategi, utan en “full disclosure” om varför jag personligen inte pallar det.

Jag tänkte i alla fall att jag ska försöka spalta upp vad några sidor som jag upplever som viktiga i den här frågan:

Wikileaks är jätteviktigt att skydda, likaså de nya organisationer som dykt upp som gör samma sak, för att de medborgare som använder sig av dessa ska få ett skydd. I princip är det egentligen tekniken, till och med, som har skyddsvärdet i förlängningen, inte själva organisationen i sig. Ett samhälle tappar dramatiskt på den demokratiska värdeskalan i den stund medborgare inte kan blåsa till alarm om oegentligheter, utan att riskera repressalier. Journalistiskt arbete har omöjliggjorts idag ur den aspekten, då vi har FRA-lagar och inte minst med tanke på att Datalagringsdirektiv är på gång och därför behövs såna här saker.

Principiellt får inte en ledare för en organisation i längden vara viktigare än organisationen, även om det såklart är seriösa gråskalor att ta hänsyn till: Vilka drar igång en tjänst om de blir hotade och förföljda, är ett exempel på varför det naturligtvis är viktigt att skydda initiativtagare. En ledare som beter sig illa och maktfullkomligt och saboterar rörelsen av egenintresse ett annat exempel på varför en ledare _inte_ ska vara viktigare än organisationen. (Och båda exemplen kan användas för att lura anhängare åt båda hållen, självklart, vilket inte minst föranleder lite is i magen, men pekar också på vikten varför teknikens tillgänglighet är nästan viktigast av allt.)

Sen finns det andra strötankar som vimlar runt också. Som att det är ett fantastiskt tillfälle att få synas. Advokater, domare, professorer osv exploaterar Julian Assange för fullt för att göra sig namn, samtidigt som såklart Assange utnyttjar det efter bästa förmånga att hålla ljuset på honom också. Både naturligt och lite… osmakligt dristar jag mig att säga. En ond cirkel eller nåt.

Det är dessutom hemskt att Bradley Manning befinner sig i fängelse under tortyrliknande omständigheter. Utan att ens haft möjlighet till rättslig prövning. Det här är ytterligare en aspekt av när “för mycket” fokus landar på en person, som jag ser det, å andra sidan kan jag sannerligen inte klandra folk för att välja sina strider: Jag gör ju det själv.

Jag tror inte att mina tankar om det här är tillfredsställande om jag ska döma av de diskussioner som förekommit. Men det är i alla fall vad jag känner idag, tills något sker som får mig att ändra uppfattning. För jag har inte slutat att följa Wikileaks, det som skrivs om Assange, vad andra tycker om vad som sker. Det är en av vår tids viktigaste frågor, särskilt om man ser till hela bredden och djupet.