Jag har med goda vänner ibland diskuterat hur en del väljer att lite dramatiskt säga tack och hej till saker. I Piratpartiet finns det inte minst en historik av några före detta “partister” som drämmer igen dörren verbalt offentligt och drar vidare på sitt. Eller kommer tillbaka. Ni vet, sådär som Marcus Birro gör. Verkar vara en sån där mänsklig egenskap som jag inte har.

Missförstå mig rätt, jag kan bli lite avundsjuk på den förmågan — själv kan jag till och med tycka att det är lite halvförmätet att berätta på twitter att min site är nere. Har egentligen inte analyserat den känslan, nåt slags “vem är jag som tror att jag är så viktig”, även om jag i grunden har ett ganska sunt självförtroende.

Skulle jag dra bort mitt engagemang ur PP skulle jag inte annonsera mitt (som jag i så fall skulle se det) misslyckande med att få till det så bra som jag vill och har (eller haft) synpunkter på offentligt. För, om jag är arg när jag drar så är det ju för att jag skulle ha gått bet på ett eller annat sätt. Så läser jag drämma-igen-dörren-inlägg, att de misslyckats och lägger skulden på andra. En uppenbart subjektiv tolkning såklart, vi är ju alla olika.

vercingetorix_en_asterix

Nej, skulle jag lägga ner mina vapen skulle det inte bli på någons fötter, utan skrammellöst skulle jag mer eller mindre försynt dra vidare till nåt annat. Mina beslut är mina egna och om det så handlar om att jag helt enkelt tröttnat eller misslyckats så är det liksom inte andras ensak. Såvida nån inte efterlyser nån slags förklaring såklart.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på detta när jag läst runt lite om #nosmiley-diskussionerna. Först skrattade jag lite åt att en del blev upprörda över att några bestämt sig för att köra en vecka utan smileys. Sen kände jag mig lite ställd när jag läste förklaringarna, där ordet “missbruk” dök upp.

Jag är en motvillig smiley-användare, jag gjorde det aldrig förr och har fått tvinga mig att lära mig det. Men jag är inte missbrukare för det. Även om anledningen är den personliga känslan, ger “hej, nu kör vi tillsammans“-kombinationen en värdeladdning på resten av oss.

När jag skriver så skriver jag, när jag samtalar så samtalar jag. Men på internet är det en kombination av dessa två saker, och då har behovet av smileys uppstått. Så, i perioder när jag upplever att jag emellanåt använder smileys i “onödan” (för att jag verkligen har piskat mig att komma ihåg det) — så lägger jag av med det, alldeles utan att skapa en facebook-grupp eller annonsera det. Mitt beslut, osv. Det kan gå veckor utan smileys och den enda som vet det är jag. Skulle nån fråga däremot…

Missbrukare är jag i och för sig. Internet och sociala media, inte minst, har folk ifrågasatt varför jag är så intresserad av. Även om när jag ställs inför såna här frågeställningar som jag försöker tackla i den här postningen ibland undrar om jag verkligen riktigt passar in. Socker och cigaretter, kära nån, jag är hopplös. Andra missbrukar endorfiner, droger och gud vet vad vi nu “inte kan leva utan fast vi borde”. Men smileys hamnar inte riktigt i den kategorin ändå, kan jag tycka, fast förstår absolut behovet av att vilja skärpa till sig ibland.

Igen, vill jag verkligen säga att jag inte tycker att det är negativt att folk “är såna”, även om jag inte är sån själv. I själva verket är jag fascinerad av (och emellanåt avundsjuk på) de som kan och gör saker som jag inte gör, det inspirerar många gånger, och inte sällan får det mig att fundera. Som nu till exempel. Egentligen får de här grejerna mig att :) och känna <3.

;)