Det gäller att hålla viss balans mellan att ha en åsikt och att inte ha en åsikt. Tycker man alltför provocerande kan det reta minst lika mycket som att inte tycka nåt alls. S.k. modebloggare får ofta kritik för det och åsiktsbloggare, ptjaa, de får kritik för sina åsikter. Hör till, på nåt vis.

Åsikter är i grunden oftast subjektiva. Jag känner nog ingen som har åsikter utan att det dessutom har lite känslor med i nån kapacitet. Något som jag är medveten om och slåss med när jag sitter och tycker till om saker. Ibland lyckas jag, ibland inte, men i det stora hela försöker jag i alla fall — och är oftast irriterande resonerande till bekostnad av den uppmärksamhet man belönas av som provokatör.

Jag misslyckas som sagt ibland, fick en jättekonstig reaktion på vad jag ser som att några absolut vill förbjuda mig att tänka nyanserat om Assange-affären. Dessa upplever att jag låter min avsky för honom på något vis komma ivägen för kritiskt tänkande där jag såklart uppfattar precis samma sak om dessa, fast åt motsatt håll.

Vi hamnar i en konstig tango av “vem som har rätt att tycka och tänka”, och är mycket frustrerande, och den här gången blev jag helt enkelt förbannad. Arg på att jag inte skulle kunna få ha en subjektiv åsikt. Arg på att jag insinuerades ha åsikter jag inte har. Arg på att jag straffas för att jag valt att jobba aktivt för Piratpartiet. Och skrev dumt nog när jag var förbannad.

Det handlade alltså inte ens om att försöka påverka eller säga emot mig, utan rätt och slätt gick argumentationen i första stund ut på att, eftersom jag har en offentligt position i Piratpartiet ska jag helt enkelt inte få uttrycka vissa åsikter.

Frustrationen hänger dessutom ihop med att det stämmer nånstans, som officiell representant måste jag emellanåt zick-zacka i diskussionsslalom (inte sällan i sällskap med tillmälet att jag på nåt vis är feg då), för att det är det ansvarsfulla att göra. Å andra sidan krockar det med transparens och tydlighet och det är ju också ett ansvar att ta på allvar. Det är en daglig balans som inte hålls naturligt utan hela tiden finns med i huvudet.

Den här gången blev jag skrämd också. (Ska sägas att “diskussionen” fördes både via twitter och mitt kommentarsfält.) Och tänkte att det skulle vara så enkelt om jag inte tycker något offentligt. Klistra in länkar till videor av delfiner och en katt som leker om jag nu nödvändigtvis tänkt mig fortsätta blogga. Men slogs av att det såklart inte riktigt funkar heller, för det där med vad folk provoceras av går ju inte att styra över, med modebloggare i gott minne.

Nej, vad det utmynnar i är mitt egna problem här, nån slags diffust behov av att folk inte ska tro mig om ont, peka ut mig som Darth Vader. Människor är emellertid inte goda eller onda, de är både och. Jag måste nog stå ut med tanken på att jag nånstans är ond också, jag måste förlika mig med det, för att på det viset komma över rädslan.

Jag vet inte om det är rätt lärdom att göra, eller tror inte ens att det är eftersträvansvärt, men det är i alla fall dagens fundering. Men en sak känns i alla fall ganska klar — om jag nu upplevs ha fel, missförstås eller feltolkas i mina åsikter har jag ändå rätt att ha dem och uttrycka dem.

Även, till och med, om jag kommer på mig själv med att ha direkt fel, i ett senare läge.