Upphovsrätten för inspelad musik är på tapeten igen i EU, och plötsligt blev det bråttom. Följ länken och läs vad HAX har att förtälja om saken och där han berättar om Christian Engströms plan.

Så här såg själva motivationen ut bakom förslaget 2007:

Några av Europas populäraste sångare har stått på scen i flera decennier: Cliff Richard, Charles Aznavour, Nana Mouskouri och Julio Iglesias har alla varit i underhållningsbranschen i nästan ett halvsekel. För närvarande gäller upphovsrättsskyddet bara i 50 år. En sångare slutar alltså att få royalty för sina äldsta inspelningar just vid den tidpunkt då pengarna kanske skulle vara mest välkomna.

De hjärtevärmande formuleringarna är såklart nåt man inte vill motsätta sig. Vem vill sätta folk, duktiga artister som glatt generationer, på fattighuset? Inte jag och antagligen väldig få av er som läser detta. Men det är bra mer bedrägligt än man kanske skulle kunna tro, för det här är en förändring framlobbad av skivbolag som sker till direkt bekostnad av vårt kulturella utbud och utvecklingsmöjligheter.

Det är en renodlad lobbyprodukt från kommersiella krafter som inte befinner sig i närheten av några ekonomiska svårigheter och avser låsa in så mycket av kulturen de bara kan av egenintresse. De artister som har det dåligt ställt skulle aldrig ha råd att få igenom lagstiftning som gagnade dem själva.

Lite intressant är det också att EU-parlamentet inte tyckte att förlängning från 50 till 95 år var vettigt, så röstade genom ett beslut som löd på 70 år istället, 2009. Hur ofta framstår inte EU-parlamentets roll bara vara för syns skull. En elak tanke dyker upp om att jag inte har tillräckligt på bankkontot för att ens ha möjlighet att förstå mig på det intrikata systemet.

Det är alltså inte bara fattiga artister som har det skralt på gamla dagar, som får se sig exploaterade — vår syn på demokrati som vi tar för given exploateras dessutom.

Som förtydligande skulle jag bara vilja tillägga att “inspelad musik” i det här fallet inte avser det som vi vanligtvis associerar med upphovsrätt, dvs den eller de som skrivit musiken — utan de som framför den.

Den danska skräcken för kulturspridning har för övrigt gjort sig påmind två gånger idag. Dels genom att vika sig i ministerrådet för att tillåta en höjning av tiden, dels genom att vilja ha filter i webbläsare i syfte att förneka åtkomst till fildelningssiter.