När jag skulle plocka fram referens till vad självändamål betyder svek Google, kunde inte hitta nåt. Nästan lite symboliskt. Den här postningen blev ett självändamål i sig — tanken var att skriva om hur lätt det är att tappa fokus på mål (hade ett specifikt på gång), men fastnade i det där med att självändamål inte fanns förklarat (eller i alla fall inte så att jag hittade det) online. Vad är då “självändamål”? Ett självändamål uppstår när fokus förflyttas, är i alla fall min tolkning i sin enklaste form.

Vardagen är full av självändamål – vad sägs om byråkrati, till exempel, ett ord som fått ett emellanåt oförtjänt dåligt rykte. Byråkratiska metoder är bra för att förvalta saker, till exempel upprätta snitslade banor för informationsspridning eller se till att sjukvården har tillräckligt i medicinförråden. Byråkrati tar dock inte hand om andra behov, som förändring, flexibilitet och utveckling.

Inte sällan uppstår problem när tanken är att sätta in rutiner. Tryggheten i rutinen (som behövs) är en motsättning för möjligheterna som flexibilitet ger (som också behövs). Oftast landar vi i att det är viktigare att upprätthålla byråkratin än att fundera över hur den kan samexistera med andra behov. För byråkratin är inte ett självändamål, den är ju från början tänkt att lösa vissa problem och inte alla. Och problem ska ju såklart lösas.

Ta amerikanska organisationen TSA där själva genomförandet av uppgiften egentligen inte har någon känning med själva problemet som TSA är tänkta att bevaka. Där har det gått så långt att när folk ifrågasätter metoderna för de bekymrar sig om sina rättigheter kan de misstänkas för terrorism. Självändamålet blir ett faktum, det är själva rutinerna som blir viktiga, inte ändamålet rutinerna var riktade mot.

Skolan diskuteras rätt mycket idag i Sverige, allt fler har insett att det krävs ett bredare spektra där individens förutsättningar kan tas större hänsyn till. Samtidigt är förändringen än större på ett psykologiskt plan, hur ska man kunna jobba konsekvent när inkonsekvens är själva grejen?

Entreprenörskap i skolan är ett sådant exempel, där behovet av att veta hur man gör, riskerar punktera själva andemeningen med hur man tänker och arbetar entreprenöriellt som ju nånstans handlar om en flexibilitet som inte låter sig styras upp i rutiner. Och hur ska man kunna lära ut något systematiskt, när systematik är i ett slags motsatsförhållande?

Som sagt, vardagen är full av självändamål och det är nästan omöjligt att undvika. Som jag konstaterat här i mitt kvarter där jag bor, där det är förbjudet att grilla på balkongen: oset skulle förhindra mina grannar från att kunna använda sina ute-utrymmen, är tanken. Men såklart, eftersom man inte får grilla så är det ytterst få som använder sina balkonger.

Vi är ganska duktiga på att följa regler som vi inte alltid riktigt vet vad de är till för, eller om de hjälper. Ett samhälle bestående av anarki eftersträvar nog rätt få människor. Det är emellertid på sin plats att fundera över hur mycket i vardagen det är som är negativt och hur vi i så fall förbättrar situationen.

Ett annat exempel är när det blir viktigare att en lag följs, än att problemet lagen är tänkt att lösa påverkas. Här finns det såklart massor av exempel att plocka från, jag tror du antagligen tänker på nåt specifikt just nu när du läser detta. En del saker som slår ganska hårt i samhället till och med.

Och då kommer jag osökt in på Piratpartiet. Det har varit mycket diskussion på sistone om hur Piratpartiet ska komma in i riksdagen. Det som drunknat i den diskussionen blir varför. Det skulle faktiskt vara rätt cool om PP kunde tänka två saker samtidigt.