Något som jag varit konsekvent med genom åren är att vidhålla att vi människor (inklusive jag själv) är ganska inkonsekventa. Det har emellanåt lett till att jag fått kommentarer som går ut på att jag då aldrig borde säga något, i konsekvensens namn. Alltså — är jag inkonsekvent kan jag inte prata principer, jag har förverkat min rätt till en åsikt som är medveten om att jag som människa inte är konsekvent. (Helt sant, jag har fått höra det.)

På sistone har jag funderat på vad det innebär när “konsekventhet” appliceras på folks åsikter. Hur lätt det är att bli försiktig med att ge någon sitt stöd, eller lite spontant ge tumme upp för något.

En del har ju redan kört sig, gu’bevars, dessa skola aldrig förlåtas och har jag missat att denne inte förtjänar någon respekt eller nyans sjunker jag i graderna hos den som vet bättre. En oskyldig tumme upp kan leda till att jag för alltid förknippas med ett lag jag aldrig ens känt till. Och den som inbillar sig att de sitter över den sortens fördömanden känner nog inte sig själv särskilt väl, alla har gjort det i nån form.

Så har vi det där med alla de där som inte kört sig — ännu. Jag har ju ingen aning om den personen har tagit kokain nån gång, eller om det förekommit något inkonsekvent som skapat behov av att ifrågasätta. Förr eller senare riskerar jag ställas till svars för jag sagt nåt snällt eller icke-fördömande om en person eller företeelse. Som exempel på den ångest en tidigare koppling kan framkalla, måste jag peka på SVTs tragiska bortradering av tidigare kontakt.

Samtidigt utdelas verbalt prygel regelmässigt till de som inte valt sida eller ställt sig bakom endera sida som nu kan finnas och lojalt (och inte sällan aggressivt) försvarar den. Har du inte valt sida har du ändå valt sida, till och med. Det fascistiska “är du inte med mig, är du mot mig” lever starkt.

Jag ser det där grejerna som utslag av starka känslor — det handlar inte om logiska slutsatser, även om just ordet “logik” används friskt i debatterna. Och även om det till synes är två motstående signaler så har de nåt gemensamt. Du ska hålla på rätt lag, inte framstå ha kopplingar till fel personer eller organisationer, du ska vara rätt, göra rätt, säga rätt saker och till rätt personer. Det är ju rätt stressande, när man funderar på det.

När jag läser kommentarer som angriper den som tycker, snarare än vad som reagerats på, tänker jag på det ofta. Hur alla ska uppfostras att tycka samma-lika annars är det obekvämt. Till och med trots att man säger sig uppskatta yttrandefrihet och mångfald. Det spelar liksom ingen roll om man nu råkar inneha en icke-konventionell åsikt, samma reflex och bedömning uppstår där likt förbaskat, man måste vara i rätt lag.

Det talas ibland om hur det inte går att lita på politiker. De är bara yta, de säger det folk vill höra, de vågar rent av inte säga det de tycker, säger en del. Jag tror det ligger mycket i det. Men jag tror inte att det handlar om att politiker är osedvanligt dåliga människor, utan för att situationen vi i det allmänna surret bygger upp, skapar det där symptomet ironiskt nog. Vad man än väljer att uttrycka, så riskerar man att få pisk för att man känner fel och vem tusan vill leva i en sån vardag?

Jag kommer såklart att fortsätta ha känslobaserade åsikter om saker, och min medvetenhet om att jag som människa inte är konsekvent alla gånger, hjälper mig att hålla ordning på det. Men, jag blir smått sjösjuk när jag funderar över alla de här känslobaserade förväntningarna som styr debatter och vad man ska välja att tycka. Och landade i en frågeställning som är svår att besvara:

Hur har man en åsikt om nån eller nåt, utan att bli indragen i lagtänk av andra?

Går det att undvika att bli redovisningsskyldig för all tid och evighet, när man väl tyckt till om något? Var går gränsen i debatten mellan hur hårt jag måste försvara en synpunkt och möjligheten att ändra den? Och måste man ha en åsikt i varenda, förbaskade liten detalj om allt här i världen..? (Ja, det är en “trick question”) ;)