Ambivalens i ett nötskal. Jag tycker filmen är oerhört fin, så fin att jag blir tårögd. Samtidigt som det är reklam och (antar jag) smått cyniskt resonemang bakom. En skada jag burit med mig sen barndomen då jag redan då tyckte djupt illa om Lilla huset på prärien, som ständigt manipulerade oss tittare att gråta. Samtidigt som jag blir lite irriterad på mig själv, klart att man ska kunna använda sig av känslor utan att för den sakens skull behöva stå ut med cynism-etiketten, kom igen liksom. Samtidigt som det känns naivt att bli arg…  Ja, som sagt, ambivalens. Rätt bra betyg nånstans ändå, för en reklamfilm.