Har just suttit i en och en halv timma i telefon med en vän som fått diagnosen bröstcancer. Det konstigaste med att ha cancer säger hon, är att hon inte känner sig sjuk. Hon har inte ont nånstans, mår inte dåligt (även om behandlingen kan komma att ändra det, ironiskt nog).

Medvetandet om vad det innebär finns där, samtidigt som det liksom inte riktigt går att förstå. Hennes inställning är att det kommer att ordna sig, halvdassiga skämt av typen “om man nu skulle välja form av cancer så…” ja, ni fattar. Hon är så fantastisk, stark och fin och utstrålar kärlek och tillförsikt.

Jag hade en märklig känsla av… upprymdhet efter att ha pratat med henne. Det är inte som att jag blir på gott humör av att tänka på att min kompis fått denna eländiga sjukdom, tvärtom. Men kanske är det att när saker är eländiga så blir varje tillfälle till humor, det goda i livet, så mycket mer värdefullt — för kontrasten är så bjärt?

Finns det anledning att skratta så ska man nog ta den. Även när gråten lurar bakom hörnet. Eller kanske särskilt då. Det känns i alla fall som att hon piggade upp mig, konstigt nog. Men jag hoppas att hon orkar “vara till besvär” framöver. För det här händer henne, inte mig.