Genom t.ex. begränsad tillgång på musik och underhållning, menar Kristina Ahlinder och Per Strömbäck att det i sin tur leder till ökad försäljning av deras produkter. Det som inte står utsagt är att de vill kunna sälja precis samma produkter och tjänster online som man gjort utanför den digitala sfären och ber lagstiftare om begränsande åtgärder för att få fortsätta göra det.

Talespersonerna försöker skapa en artificiell inskränkning som gör att en marknad går att kontrollera av specifika intressenter. Eftersom det är en helt ny marknad, med nya förutsättningar så är det inte lite fräckt att de talar om utveckling i samma andetag.

Det enda vettiga sättet att skapa ekonomisk tillväxt via internet är att tillföra värden, inte ta bort dem. Men det är precis motsatsen som Ahlinder och Strömbäck förordar, begränsningar istället för utveckling. Det är en av nutidens stora mysterier att underhållningsindustrin inte vill ha pengar såvida de inte betalas in via de kanaler och för de produkter de själva bestämt måste gälla.

Detta har tydliggjort för oss kritiker av vad som pågår, att det knappast handlar om utveckling — det handlar om att kontrollera en marknad. Monopol är inte ett dugg bättre på internet, än nån annanstans. Om målsättningen är att utvecklas till ”världens mest konkurrenskraftiga digitala ekonomi så att nya jobb, tjänster och produkter kan växa fram just här” så innebär det alltså att en specifik, etablerad affärsindustri inte kan äga och kontrollera en hel marknad.

De krafttag som behövs handlar istället om att utveckla och skapa mervärde, inte att låsa in och artificiellt skapa tvingande ekonomiska modeller. Det är samhällsintresset som måste placeras i första rummet, inte enskilda företags intresse av ett bibehållet monopol på en marknad.

Det som av Ahlinder och Strömbäck kallas för goda exempel från våra grannländer är förslag som mot folkvilja och samhällsintresse genomförts under stora protester. Det är dags att börja rikta blicken mot framtiden istället för att bevara ett smått feodalistiskt ägande som marknaden gav utrymme för tidigare.

Underhållningsindustrin har alldeles för länge haft fri tillgång till lagstiftare och bara härom dagen så skrev jag om just det där med att den där branschen ljuger så förskräckligt när de opinionsbildar. Därför blev jag glatt överraskad att Anna-Karin Hatt börjar sitt svar till Ahlinder och Strömbäck med att konstatera att de har fel.

Även om hon nu försvarar det faktum att Sveriges regering visst gör sitt bästa att förhindra utvecklingen och lagstifta till branschens fördel, på sätt och vis.