Under min postning där jag surade över onödigt krångel med våra elektroniska verktyg dök det upp en del kommentarer som gick ut på att jag ska skylla mig själv. Det är idag inte en ovanlighet att få höra det. Hamnade dessutom i nån diskussion härom sistens om när min site hackades, t.ex. där en del ansåg att jag skulle polisanmäla.

Själv vill jag inte — dels för att det antagligen skulle bli svårt att hitta nån skyldig, men mest för att jag nog nånstans upplever att jag får skylla mig själv som hänger online, typ, och inte täppt igen hålen ordentligt. (Ja, ni får gärna associera fritt där.) Minikjolsargumentet är inte en helt okej motivering, inser jag, men den finns där.

Jag är kluven till såna här grejer. När någon har möjlighet att effektivt förhindra det fria ordet, om det så är stat eller nån individ, är det fasiken inte okej. Men jag ser dessutom ett obehagligt samband med tankar kring hårdare tag.

Det är ganska vanligt att tänka att det är makthavare som gör sig skyldiga till den sortens attityd. Men erkänningsvis upplever jag många som så att säga är på “min sida” åsiktsmässigt när det handlar om massövervakning vara minst lika pådrivande. Hårdare tag verkar vara något som de flesta anser vara okej, bara det handlar om “rätt grejer”.

Som exempel; jag såg filmen där killen som fick sin dator stulen, lyckades spåra upp datorn och den som stulit den. Videon har snurrat runt några varv på nätet och liknande finns också, och de flesta tycker det är ascool; så jäkla bra att kunna klämma till den eländiga tjuven och förnedra personen offentligt. Själv blev jag imponerad av hantverket.

Men det som höll tillbaka mina applåder var det faktum att det aldrig framgår hur han vet att innehavaren av datorn är tjuven. Det är fullt möjligt att någon som köper eller får stulna grejer (eller vad man kan anta är stulet) också förtjänar den sortens behandling, i publikens ögon, jag vet inte. Men upplever att det är en hal nedförsbacke där, etiskt. När enstaka individer kan hålla i rättvisan, dvs, vara domare själva och mobben är juryn är det inte en helt frisk karta att orientera sig efter.

Det jag vill komma till är den där känslan av att hårdare tag är jättetrendigt. Alla jävlar ska veta sin plats och kryp ska förnedras.

Det kan handla om att bära skyltar runt halsen utanför affärer de snattat i, eller bli uthängd utan kläder på internet som tjuv. Och detta då på ytan en attityd från grupper som vet vad ett massövervakat samhälle innebär och protesterar mot det i demokratins namn. Samma personer som blir förbannade över hur snattare bestraffas kan jubla över hackade siter och uthängda tjuvar, hårdraget.

Demokrati idag, syns det mig, handlar om vilken grupp det är som har fördelarna. Demokrati är att toppledarna kan ses över ett glas champagne utan att störas av en massa demonstranter. Demonstranterna är, i praktiken, mer eller mindre terrorister. Demokratins förkämpar online å andra sidan skålar i andra drycker, är lika stängda, men denna gång anonyma grupper av människor som efter eget huvud attackerar det de anser behöver en knäpp på näsan.

En annan sak som jag sorterar in i problematiken också och som typ alla hjälper till att propagera, är att det inte ska gå att lita på någon. Jag skulle kunna ha en kniv i väskan. Kunna vara galen och sticka den i någon som tittar “fel” på mig i tunnebanan. Det är så vi uppfostras att se varandra idag. Kolla bara på “informationsfilmerna” i Storbritannien. Vi ska inte lita på varandra, säger de flesta på ett eller annat sätt — det har även du gjort, som läser detta, är jag rätt säker på.

Så det blir lite rundgång här. Alla talar om för mig att jag inte ska lita på någon (och jag är inte bättre jag). Jag kan lika gärna bli hackad av någon anonym som avlyssnad av en makthavare. Nånstans här ska jag försöka “välja lojalitet“. Det framstår mig som helt galet att skylla mig själv åt ena hållet men aktivt bekämpa den politik som ger uttryck för ungefär samma sorts förtryck åt andra hållet. När jag kan bli drabbad av vilken sida som helst, utan rättigheter, utan möjligheter.

Jag önskar mest bara att det är förtryck folk vill ska försvinna, inte bara nöja sig med att avsätta vissa förtryckare. Och för det behöver vi nog alla fundera över hur vi själva bidrar till att det ens existerar i samhället. Men visst, sitta snällt på rumpan och åka på däng utan att försvara sig (som säkert många känner) är ju inte en utväg heller. Jag vet inte riktigt hur jag kommer runt de här funderingarna.

Jag önskar mest bara att det fanns en lika stark, motsvarande trend, om att vara snäll. Det låter nog lite puckat, men som Stephen Fry formulerade det:

“I suppose the thing I’d most would have like to have known or be reassured about is that in the world is what counts more than talent, what counts more than energy or concentration or commitment or anything else is kindness. And the more in the world you encounter kindness, and cheerfulness (which is kind of its amiable uncle or aunt), just the better the world always is – and all the big words: virtue, justice, truth, are dwarfed by the greatness of kindness.”