Jag kommer på mig själv med att bli förvirrad när jag läser det här. Anna Laestadius Larsson skriver om sina erfarenheter om att ha varit kladdad på av gubbar genom livet. Anledningen till hennes beskrivning är att en kvinnlig rektor polisanmält en femtonåring som klämt henne i rumpan på en skolavslutning i kyrkan. Anna tycker att det är en struntsak och att rektorn borde veta hur man hanterar det som arbetsledare hon är.

Hur mycket jag än håller med om att en polisanmälan är att ta saken för långt (kriminalisera ouppfostrat beteende känns inte särskilt lyckat), så får jag inte ihop resonemanget. I ett ämne jag hade varit benägen att hålla med skribenten inser jag att jag kan bara hitta argument emot slutsatsen i själva resonemanget genom artikeln: Inte minst att de klämmande gubbarna har varit femton nån gång och frågan är vid vilken ålder de blev äckliga.

Sitter och undrar undrar när hon anser att den som klämmer bär något som helst ansvar eller om poängen är att de som utsätts alltid ska vara tuffare och klara av såna saker?

Förnedringshumor, som jag gissar att det handlar om i det här specifika fallet, har sina sidor. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i det, erkänningsvis. Jag brukar säga att man kan skoja om precis vad som helst, men det finns inget som säger att jag måste tycka att det är roligt. Den balansen tycks vara svår att efterleva. Antingen ska man skoja snällt eller så ska man skratta åt allt, hur okul det än är.

Jag får känslan av att Anna menar att man inte ska låta sig förnedras när man förnedras. Typ. Det finns en poäng i det — klart att man inte behöver bryta ihop. Själv är jag inne på att man ska få känna sig tillräckligt stark att få säga ifrån när sånt händer.

Det hade räckt med att dra tag i föräldrar och så vidare, som första steg, snarare än att gå så långt som polisanmälan och advokat (helt utan att veta om detta möjligen kanske skett tidigare). Överlag behöver vi i samhället ha lite bollar och säga ifrån, sluta släta över och försöka se sånt här och våga förändra det. Vardagen styr normer mycket mer än lagstiftning och polisinsatser gör.

Men gråzonen som målas upp, mellan förnedringshumor och förnedring i beroendesituationer, gör att jag måste ifrågasätta om det är en struntsak faktiskt. Inte minst när sammahanget i texten signalerar att ansvaret ligger hos den som blir tallad på.

Det är den jämförelsen som jag tycker mig se i hennes artikel, alltså, särskilt när hon omnämner våldtäktstatistik i det hela. Den snöbollen har redan rullat på alldeles för långt egentligen och blir nästan ett argument för att rektorn borde polisanmäla? Det blir en koppling mellan det allvarliga och det som inte är lika allvarligt i jämförelse, även om det är viktigt att säga ifrån, där nånstans.

Så, ja, jag blev lite förvirrad av det där inlägget. Får luta mig mot er läsare tror jag. Hur tänker ni?