Jag erkänner — jag har inget emot att vara politiskt korrekt. Jag inser också att det kräver sin förklaring, det handlar ju som så många gånger om vad man lägger för värdering i uttrycket. Å ena sidan kan det handla om feghet, att inte våga stå för sina riktiga tankar och åsikter men å andra sidan kan det faktiskt handla om en nödvändighet för att klara att kliva från okunnighet till förståelse.

Det finns vissa saker som det skapats spänningar kring helt i onödan på grund av politisk korrekthet, kalla det den ena ändan av skalan. Där exempelvis rädslan för att såra någons känslor, eller känsla för grupptillhörighet, blir så stor att den nästan åstadkommer den skada som man är så rädd för att skapa från början. Att urskilja, särbehandla och vara överdrivet försiktig.

Men att inte vilja använda sig av vissa ord eller uttryck för att man vill undvika att såra någons känslor kan precis lika gärna vara en fin inställning, menar jag.

Det har blivit allt svårare att använda sig av stereotyper i olika sammanhang, om det så är judar, araber, tyskar, skottar, norrmän… Det är inte tragiskt att det är så, det är för att vi börjat se på grupper som inte är “vi”, som människor. Det är en framgång för mänskligheten. Varje gång det känns förbjudet att skämta om en folkgrupp, har vi faktiskt lärt oss att den gruppen är människor, att de är en del av “oss”.

(Missa inte del 2)

Ord och uttryck kan såra, få en ur balans — det är exempelvis ordet “niggers” uppgift. Sådana ord är aldrig sanningar per definition, obekväma eller inte, de existerar endast för att skapa en slags nedvärdering, en dehumanisering av människor. Men inte sällan blandas ilska över dylika ords användning ihop med att det skulle handla om rädsla för sanning. Och ungefär där slår mätaren över på den andra ändan av skalan.

Någons sanning behöver inte vara en sanning, det kan vara en subjektiv uppfattning. Ett inlärt beteende, rent av, som vi lite till mans kan behöva lägga ner arbete på att träna bort när vi väl inser vad det innebär. Samhälls- och grupptryck kan för en gångs skull vara ett bra stöd. Därför vill jag slå ett slag för att våga vara politiskt korrekt eftersom det är en minst lika stor nödvändighet som modet att vara politiskt inkorrekt.

Överdrivet bruk av än det vara månde, är alltid problematiskt. Det hörs nästan genast i ordet “överdrivet”, fattar ju ni också. Det här är inte en fråga om svart eller vitt (om ordvitsen ursäktas), men jag önskar att fler förstod att det är orimligt att påstå att vi måste välja det ena framför det andra.

Så visst, kalla mig politiskt korrekt — men det är inte särskilt troligt att jag tar det som skällsord och nu vet du varför.