#flickjox — när jag såg taggen första gången trodde jag det handlade om smink, eller rosa saker, eller något annat stereotypt om tjejer och ytlighet. Sen visade det sig att ett internskämt om att många inte vill missa det “senaste heta” på internet, letat sig ut på twitter. Några blev ledsna, vilket föranledde ursäkter från vissa och upprördhet från andra som upplevde att folk var “hysteriska” som blev ledsna.

Det går inte att ha rätt i diskussionen, det landar mest i att välja sidor. Antingen väljer man att vara “oförstående” till upprördhet och därmed riskera framstå som empatilös eller så kan exempelvis ett påpekande av problematiken med klickmentalitet riskera framstå som missunsamt och humorlöst. (Och inte glömma de som vill medla, som framstår vara fegisar som inte väljer sida.)

Grejen nånstans här är ju att för att olika sociala mediaplattformar ska slå igenom är att de blir snackisar, att folk blir intresserade och hoppar på det man själv tycker är spännande eller bra. Och det är väl här nånstans som hela skämtet snubblar på sina egna fötter samtidigt som det är ett fantastiskt expempel på “hur vi och internet fungerar”.

Det finns en klick människor som är engagerade, drivna och “på” när saker händer. Dessa har ett gäng satelliter, såna (som jag) som brukar lyssna på rekommendationer och hänga på och därmed hjälpa klicken att vara en klick att räkna med, så att säga.

Här blev det lite svajigt, helt enkelt, i balansen, känslan dök upp (som jag tolkade det) att man som satellit kan vara lite att skratta åt som hänger på precis vilken hausse som helst bara den kommer från rätt folk. De flesta av oss är följare men vi gillar inte att ses ner på för det, ungefär. En fullkomlig lavin av material för vilken antropolog som helst, bor i den där taggen på twitter.

Ibland är det okej att bli lurad, ibland inte. Jag tror att skillnaden ligger i om man känner sig utnyttjad eller rent av nedvärderad. Jag är emellertid helt övertygad om att ingen av de inblandade gjorde detta för att vara taskiga eller utnyttja sin position som sociala mediagurus.

Men jag tror inte riktigt att alla förstår varför folk blev ledsna ändå. Det är inte så att bara för att det inte var meningen, så kan det inte vara möjligt att känna sig sviken — jag gissar att de flesta vet det nånstans men det kanske sitter långt inne.

Igen, jag tror faktiskt inte att det går att ha rätt eller fel i en sån här grej. Det finns inga facit, eller ens begränsningar för när man — antingen själv känner sig lurad, eller är den som ofrivilligt lurat nån annan. Inte i den här världen.

Påmins om hur chockerande det är att plötsligt hitta sig själv i en roll man inte föreställt sig i, men antagligen en ganska värdefull lärdom om man är så lagd. Online vandrar vi ofta — utan att alltid förstå det — mellan rollerna “användare” och “auktoritet” hur lite eller mycket man än själv upplever sig ingå i en klick eller inte.

Pricken över i vore om nån gjorde en avhandling på den här händelsen. Inte minst med tanke på hur lätt en, ur nästan alla avseenden, metahändelse av den här typen lyckades för många överskugga en medial höjdpunkt på året — i själva mediet som jag ser som Almedalsveckans starkaste bro till fastlandet.