“En åsikt är som en spik — ju mer man slår på den, desto hårdare sitter den”. Det är ur nån gammal bok av ansamlade ordstäv som var rekommenderad toalettbesöksläsning. Av nån anledning fastnade det där citatet, trots den konsumtionsartade paketeringen. Jag tror, för att det är så väldigt sant. Få diskuterar för att ändra sin egna åsikt. Om nån alls gör det?

På internet kan man hitta ett gäng anledningar till varför det är fruktlöst att diskutera olika saker. Bland annat hittade jag en niosidig pdf-fil och en topp-tio-lista med ämnen som garanterat inte ändrar folks åsikter. Det grundläggande i att anse en diskussion poänglös verkar vara att de som har en motstående åsikt inte ändrar den.

Regelbundet både ser och hamnar jag i “varför i jösse namn ens diskutera saken?”. Kanske är det en poäng att opinionsbildning alltmer liknar underhållning och likt publikens knappar i Parlamentet röstar man fram den som varit bäst på att “pwna” nån annan. Jag kommer till och med på mig själv att tänka att det inte är så konstigt att diktaturer finns när man så villigt ger upp ifrågasättande eller sin förmåga att ta till sig kunskap.

Något av det värsta jag vet är att tänka att folk i allmänhet är dumma i huvudet. När jag faller in i det tänket, så vet jag nånstans innerst inne, att jag antagligen är den dummaste. Som inte accepterar att världen inte ser exakt likadan ut för alla som för mig. För det är faktiskt ganska puckat att tro att min synvinkel på något vis skulle vara bättre än alla andras för att den är, ptjaa, min.

Jo’rå, jag vet, logik och “bättre argument” och allt det där. Men handen på hjärtat, tycker inte alla att de har det på sin sida?

Jag avskyr när jag känner mig överlägsen och jag inbillar mig att det är en styrka. Jag vet att jag inte kommer att ändra på mig hur lätt som helst i frågor jag upplever mig insatt i och kräver således inte att den jag diskuterar med ska byta åsikt.

En diskussion blir helt plötsligt inte poänglös när jag har vett att komma ihåg den viktiga detaljen (vilket jag inte alltid gör, hoppas jag att ni förstår att jag vet). Hur svårt det än är så måste jag alltid hålla mig öppen för att jag faktiskt kan lära mig något. Att ge fanken i att döma andra innan jag vet på riktigt, vad saker handlar om.

En diskussion behöver inte vara resultatorienterad på det vis att det finns en mätbar vinst — ändå är det alltid ett underliggande “vem vann” i de flesta offentliga argumentationer. Och varje gång jag tänker på det så moment-22:ar jag in i att känna att folk är dumma i huvudet som gör det och är därmed inte ett dugg bättre själv.

Hur gör ni andra när ni kommer på er själva sitta fast i såna här (onda) cirklar?