Jag skriver ofta att jag upplever upphovsrättslobbyn jobba för att få total kontroll, inte för några ädla avsikter att “förhindra stöld” eller dylika påståenden som dyker upp från de grupperingarna. De former av lagstiftning som dykt upp — som används för att anmäla såna storkriminella typer som en femtonåring som fildelat — är inte minst exempel på detta.

Nu kan jag känna förståelse för den oro fildelning skapar på ett individuellt plan, men aldrig i livet att jag tror att de amerikanska underhållningskonglomeraten agerar av missriktad oro, de vet precis vad de sysslar med. Som exempel; en forskningsrapport har låsts in som visar att fildelare är ett gäng köpglada typer.

Nu finns det i och för sig en uppsjö av forskning som är fri och tillgänglig och inte betalad av särintressen, vilka ignoreras konsekvent i den allmänna debatten i media exempelvis i och för sig, som bekräftar detta om och om igen. Men just det där att de positiva egenskaperna med fildelning göms är väldigt talande.

Varför i jösse namn gömma något som skulle kunna vara ett steg mot förståelse och öppna möjligheterna för en riktigt marknad att ta plats? För att, som jag ser det, man vill kontrollera en marknad, inte stötta den.

Jag satt och funderade härom dagen när jag laddade ner trilogin Sagan om Ringen, för att jag vill ha det på datorn. Jag äger dvd-kopior (inköpta innan jag slutade sponsra ifpi och antipiratbyrån), både bioversioner och förlängda versioner. Jag funderade på hur det ser ut i statistiken när jag laddar ner dylikt. Jag som betalat och allt sånt där, och skulle rippa mina kopior själv om inte konstiga regionskodningssystem för DVDer och kopieringsskydd satte käppar i vägen.

Jag kommer på mig själv att undra hur pass mycket siffrorna i fildelningsnätverken skulle sjunka bara av att folk snabbt och enkelt kunde kopiera själva? Hur mycket av fildelningen är av produkter som man faktiskt betalat för redan?

Det hör t.ex. inte till ovanligheterna att datorspel varit svåra att köra igång när man köpt spel (oftast pga dåligt genomtänkta kopieringsskydd), och många rapporterar att de till slut fått vända sig till fildelningsnätverken för att få ner en fungerande kopia.

Eller det där med hur många fler det är som köper biljetter till bio eller köper diskar med både film och tv-serier, efter att ha stött på saker i fildelningsnätverk. När jag spanar över mina hyllor med nära nog ett femhundratal titlar, plus ett antal samlingar av flera års säsonger av tv-serier, så är de titlar jag aldrig hade köpt, hade jag inte introducerats till dem via fildelningsnätverk, i överlägsen majoritet.

Jag vill kunna lägga över mina skivor digitalt till hårddiskar, men förhindras av kopieringsskydd och regionskodningar. Jag skulle kunna — statistiskt sett — se ut som den värsta av alla fildelare tänkbara, om jag skulle ge mig på ett projekt att ladda ner alla titlar jag äger för att få bort det mesta från hyllorna.

Statistiskt skulle jag kosta underhållningsindustrin miljoooooner (enligt deras egna sätt att räkna), för det som jag lagt ner massor av pengar på redan och nånstans både känslomässigt och moraliskt äger. Jag tar upp det här ofta, ofta. Men ändå ser vi ingen förändring. Viljan att förstå sig på hur fildelning fungerar, vilken oslagbar marknadsföringskraft det har, finns inte.

Jag tänker också på Microsoft, som kom på att det var ganska smart att dela ut sina mjukvaror gratis i skolundervisningen i tredje världen. Tanken var att när dessa väl tagit sin examen och drog ut i arbetsmarknaden var det just Microsofts mjukvaror som arbetskraft och nya företagare hade kunskap för. (Så småningom tröttnade de brasilianska myndigheterna på detta och bestämde att offentlig verksamhet skulle använda sig av öppen programvara istället.)

Och det är såna här saker, bland annat, som gör att jag är övertygad om att det i slutändan handlar om kontroll. Eftersom jag lever i detta, är en av de där fildelarna som regelmässigt utmålas som värsta sortens förbrytare, trots att ingen egentligen kan påstå att jag inte gjort rätt för mig. Eftersom det inte är en hemlighet, även om industrin själva försöker gömma det.

Jag vill gå framåt, fundera över vad som är de verkliga problemen (och i vissa fall till och med om problem ens är problem) med vår digitala sam- och framtid. Det är ganska pinsamt att vi inte kommit längre men å andra sidan symptomatiskt i en kultur där man numer i princip och praktik kan köpa lagstiftning för att äga en ny och till stora delar outforskad potentiell marknad, där så oerhört många fler skulle kunna ha möjligheter att visa framfötterna och skapa sig en framtid.

Men istället dras en femtonåring inför rätta för ha laddat ner och delat ut 30 stycken filmer. Jag blir faktiskt jätteledsen över det.