Några tankar om vad som hänt och händer i Norge. Se det som mina noteringar av känslor och tankar som kanske är viktiga att gå tillbaka till sen. Ni vet, sen, när livet återgår till det vanliga och man börjar glömma, på gott och ont. Ni behöver inte läsa, det är bara jag som behöver spara det.

Jag vill inte förstå det här. Jag vill inte. Jag vill att det ska vara ofattbart. Samtidigt är det nåt där som känns, inte väntat, men inte ett mysterium heller. Är det så här det funkar när man “slutar snacka” och “gör nåt”, kommer jag på mig själv att tänka. Skjuter barn och ungdomar? Jag känner att jag inte kommer att kunna se dylika kommentarer utan att läsa in all möjlig fasa i det, framöver. Kommer det att göra mig fegare eller starkare?

Jag gjorde mitt bästa under kvällen igår att inte framstå exploatera händelsen. Och slogs av hur svårt det är att lova sig själv dylikt, när det också kan framstå oempatiskt. Det hårda, som är så allmänt accepterat varstans. Oskyldiga kommentarer och reaktioner kan tolkas som helt känslokalla till och med utan att vi vet om det handlar om det, för att vi vet att det finns där ute nånstans.

Och jag sitter redan och mentalt förbereder mig för trollen. Redan i går gick det vågor av cynism under rapporteringen. Riksdagsledmot som var absolut säker på att det handlade om en muslim av ideologiska skäl och skrev dryg kommentar. Sen från de som hade svårt att hålla tillbaka triumfen när det visade sig vara en norrman.

Det konstiga i att det hette terror först och blev ensam galning när bilden började klarna så smått. Varför är inte en ensam galning en terrorist? Hur ska jag tolka det? Jag funderar över hur jag tänkte samma sak om mannen som sköt människor i Malmö. Hur han var galning men citybombaren i julrushen var terrorist och känslomässigt kunde jag egentligen inte se någon skillnad på vad de gjort. De har tagit beslut om att oskyldiga människor ska dö.

“Dåren” som orkestrerade sin internet-karaktär, bästa finbilderna, länkarna, ledtrådarna till mannen och myten. För första gången var inte min reaktion “häng inte ut någon utan att veta om den är skyldig”. Det var ett helt oväntat tecken i tiden att känna att man inte skulle hänga ut honom, eftersom det det känns som att det är det han vill.

Min skräck för att sådant här ska hända igen ska kunna användas som anledning att förtrycka och förvränga sanning än mer. Min ovilja att förstå som gör mig sårbar. Hur jag måste vara stark. Och alla små men ohyggligt viktiga tecken på människokärlek som det bara vimlar av, bara det finns förmåga att se det. Hur viktigt det är att rikta blicken mot det.