Av nån anledning är ämnet humor känsligt och hamnar inte sällan i nån förvriden form av genusdebatt, lattjo nog. Infekterade diskussioner som handlar om att nån dragit till med sexistiska skämt har förekommit hur länge som helst. Ett många gånger artificiellt konstruerat genusdike alldeles för många tycker är okej att bevaka.

Istället för att dra upp nån man som “skämtat oförsiktigt” och hysteriska kvinnor som överreagerar, tänkte jag lyfta Sharon Osbourne, som skrattade och skämtade om historien om kvinnan som skar av sin makes penis och stoppade den i avfallskvarnen. Jag tyckte inte hon var rolig, även om jag nånstans förstår varför en del skrattade.

Men jag skrev inga arga brev eller videobloggade om alla “fittor” i samhället. Det händer ofta att jag finner saker rätt okul, utan att hamna i nåt slags hyperilska. Inte särskilt unikt, liksom, det kan jag bara inte vara ensam om?

Det har varit ganska intressant att följa och läsa det fullkomliga raseri som följt i spåren av Sharon Osbournes kommentar på tv. Det är relevant att fundera över vem det är som har rätt att skämta och ha roligt och på vems bekostnad. Det tycks till och med glida över i en rättvisefråga för en del.

Ungefär, varför får inte jag vara taskig mot kvinnor om kvinnor är taskig mot män? Såklart, egentligen handlar det inte om humor då längre. Utan om vem som ska få sitta vid ratten.

Ni som följer bloggen vet säkert vad jag brukar säga om humor: Man får skämta om allt men man kan inte förvänta sig att alla kommer att skratta åt allt. Jag tjatar om det hela tiden. Det är något av ett pris vi betalar; att man inte kan tvinga folk att skratta när det inte finns några gränser eller lagar alla måste förhålla sig till. Humorn är en alldeles åt helsike för viktig ventil för att slarvas bort på revirpinkande.

Till och med riktigt duktiga komiker som arbetar hårt med sitt material får ibland acceptera att deras material inte fungerar. Inte kallar de alla för idioter (om de vill fortsätta få publik), de sätter sig på kammaren och filar på sitt material. Deras avsikt, naturligtvis, är att vara roliga, att få folk att skratta. Inte sällan åt sig själva. De riktigt duktiga komikerna är pålästa och kunniga och kräver inte att folk ska skratta bara för att de drar en vits och kallar det humor. De lägger ner väsentligt arbete på hantverket.

Sen kan jag inte hjälpa att jag ser folk som pekar finger på andra och anklagar dessa för att inte ha humor som tämligen humorbefriade själva många gånger. Likheten med den anklagade överkänsliga reaktionen är ofta alldeles för stor. Det blir en nivå av metahumor när en del blir arga för att andra blivit arga och tråden i grälet är att nån inte har humor.

Runt, runt trampar de ömma tårna och lika lite som en höjdrädd ska bestämma hur högt upp en balkong får byggas, ska de argsinta och stötta bestämma vad som är humor.

Men det innebär inte att man inte kan ta hänsyn till att det man säger påverkar andra människor på olika sätt. Och det är här nånstans jag misstänker att skon klämmer. När någon inte menade att vara elak men var okänslig, inte sällan på grund av okunnighet.

Jag menade inte att vara taskig, alltså var jag inte det-känslan är problematiskt många gånger. Klart man inte ska begå harakiri för att man oavsiktligt trampat nån på tårna. Och lite får allt folk tåla dessutom, kom igen.

Men om nu avsikten inte var att vara taskig, är det inte enklare att bara säga sorry, lära sig av det och gå vidare — eller rent av skita i det — än att gräva skyttegravar? Det verkar trots allt som en stor yta av jämlik sårbarhet finns här: De flesta av oss har nånting vi kan bli sårade över.

Så, om vi nu ska acceptera att vi kan skoja om vad som helst, så måste vi faktiskt också acceptera att alla skrattar inte åt allt. Att du inte är nån Betnér. Och att det inte är hela världen. Alla testballonger flyger inte, och vi behöver lära oss att leva med det. Ibland kan det till och med vara värdefullt att veta varför den inte flyger.

Nåja, skriva seriöst om humor är nog bland det tråkigaste som finns. Så känner behov av att slänga in en av världens bästa komiker just nu — Louis CK. Ibland åker magen hiss när han slaktar en och annan helig ko, men jag kan inte anklaga honom för att vara ogenomtänkt nånstans. Och han skulle antagligen (på riktigt) skita fullständigt i om jag blev sur, misstänker jag.

Sådär som Sharon Osbourne antagligen gjorde, men ändå bad om ursäkt för sitt skämt. Näe, helt lätt är det inte, det där med humor.