Har haft en diskussion med Paradigm i mitt kommentarsfält under inlägget med mina reaktioner kring händelserna i Norge. Jag inser att jag håller på att lära mig något här, men det är ganska jobbigt att fundera på.

Min tanke är att det inte finns vattentäta skott mellan opinionsbildning och ett växande behov av förändring av ett eller annat slag. Ett behov som i längden inspirerar till “revolutionära aktioner” hos vissa. Därför ser jag partier som till exempel Sverigedemokraterna som delvis ansvariga för det som hänt.

Jag tror inte på kollektiv bestraffning, det är själva grundproblemet med extrema resonemang till och med. Ändå har jag inga problem att känna att vi kollektivt, vare sig vi vill eller inte, skapar grogrunden för det vi är rädda för. Konsekvens är väl inte världens största mänskliga egenskap, precis.

Men för att vända på resonemanget: eftersom jag upplever att händelsen i mångt och mycket bygger på den skräck som prånglas ut av SD — hur skulle jag uppleva mitt ansvar vara skulle någon genomföra ett attentat på SD-politiker? Kanske skulle jag rentav skylla på offren för att kunna sova gott om natten?

Och jag inser att jag skulle känna ett visst ansvar som skulle bedröva mig. Jag tror att det är det jag håller på att lära mig, tillsammans med andra. Nånstans behöver cirkeln brytas men jag vet inte var eller hur. För jag vill fortsätta kunna få känna mig arg eller ledsen, fortsätta kunna uttrycka mig fritt. Men det är ett problem värt besväret att försöka lösa.