För många av oss som protesterade mot FRA-lagarna sommaren 2008 stod det klart att massavlyssning inte skulle förhindra terrorism. Det var faktiskt bara ett retoriskt grepp, inte nån fullständig eller ens nyanserad sanning. FRA fungerar inte på det vis som lät förstås under debatterna, det var jättefrustrerande.

Det går helt enkelt inte att förhindra terrorism genom massavlyssning, det krävs en uppsjö av andra insatser för att tackla dylikt (inte minst den samhällsansvariga aspekten spelar roll). Vad jag emellanåt undrar är vad FRA-lagarna behövde tvingas igenom för — egentligen?

Kommer ni ihåg de 15 punkterna? Jag tar inte upp listan för att den var så himla bra och skulle lösa alla problemen FRA och göra hela grejen ren som snö. Utan för att den har blivit något av ett monument över den politiska teater, abstraktioner, som ligger till grund för att FRA fick börja verka utan kontroll.

1. De ändamål för vilka signalspaning får bedrivas preciseras ytterligare och anges i lag i stället för i förordning.
2. Tillstånd till signalspaning ska prövas av domstol.
3. FRA ska ansöka om tillstånd för all signalspaning. Även signalspaning för regeringens behov omfattas alltså av tillståndskrav.
4. FRA ska bara få tillgång till de “trafikstråk” som domstolen bestämmer.
5. I lagen tydliggörs att FRA inte får signalspana mot trafik med både avsändare och mottagare i Sverige.
6. FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten.
7. En utredning ska tillsättas för att se över polis och säkerhetspolisens behov av underrättelser.
8. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får inte användas utan särskilt tillstånd.
9. Närmare föreskrifter om förstöring meddelas. I lagen tas in en hänvisning till den lagstiftning som reglerar FRA:s personuppgiftsbehandling.
10. Kontrollmyndighetens självständighet och förutsättningar för rättslig efterhandskontroll förstärks.
11. En underrättelseskyldighet till enskild införs.
12. Kontrollmyndigheten ska på begäran av enskild vara skyldig att undersöka om verksamhet avseende honom eller henne har skett i enlighet med lag.
13. Om information från själavårdande samtal skulle komma till FRA måste den omedelbart förstöras.
14. Inget råmaterial (i debatten benämnd trafikdata) får sparas i mer än ett år (ej heller av historiska, statistiska eller liknande skäl).
15. Vid kontrollstationen 2011 ska kontrollorganen göra en bedömning av huruvida FRA:s verksamhet bedrivits på ett etiskt riktigt sätt.

Vad jag vet, har ingen av punkterna kunnat följas upp av en eller annan orsak under de tre år som gått sen den där sommaren. Sommaren som numera sentimentalt åminns av politiker som fantastisk, eftersom så många deltog i den politiska debatten och riksdagssalens läktare var fyllda av engagerade.

Sen dess har vi fått veta att Säpo ska få signalspana, trots att det försäkrades om att det inte skulle komma på fråga. Domstolstanken är grundlagsvidrig, sägs det. Jag kan inte ens hitta nån information om hur det går med det där. “Kontrollstation 2011” användes i stort sett varenda diskussion från de som ville dra igenom lagen och vi har ännu inte sett till något av det. Staffan Danielsson svarade på en tweet där jag undrar över detta:

Jag vet inte hur svårt det är att få ihop något enligt den anda listor och försäkringar presenterades i retoriskt under 2008. Jag misstänker emellertid att det antagligen är svårt, om inte omöjligt, att det ska kunna fungera på ett vettigt sätt eftersom grundförutsättningarna är rätt trasiga från början.

Vi har ingen aning om de politiska avsikterna för FRA. Allt vi vet med säkerhet är att de numer har rätt att söka i vår digitala trafik, telefoner och datorer, som passerar över Sveriges gränser. Och att det inte fungerar för att förhindra terrorism. Allt annat är överlag mest bara abstraktioner för närvarande.

Vi vet (på ett ungefär) hur FRA används, men vi vet inte varför. Om det enbart i grund och botten handlade om rädsla för ryssen har man medvetet lurat folk till att känna falsk trygghet. Vilket märks på fleras frågor om FRAs funktion i efterdyningarna till attentatet i Norge och likaså ställdes i julas om självmordsbombaren.

Vad finns FRA för? Vad gör de? Var går gränsen för hur pass okontrollerad FRAs verksamhet får vara? Var går gränsen för hur pass invasiva övervakningsverktygen får vara? Politiker generellt verkar inte riktigt hålla koll på de som håller koll på oss. Kanske är de rentav också drabbade av falsk känsla av trygghet.

När datalagringsdirektivet kommer upp på tapeten i höst ska vi nog hålla i minnet hur det gått med FRA-lagarna. Just nu tycks det inte finnas några hinder för att använda saker som andan faller på. Vi har inte en bra historik på det här området.