Tillfällena i livet när för mig självklara sanningar rasat ihop som korthus, då jag börjat syna min idé i sömmarna, är rätt många. Jag kan inte riktigt med att vara tvärsäkert tvärsäker, eftersom jag har fel ibland. Mina tvivel handlar alltså inte om att jag tror att jag har fel, utan att jag kan ha fel och måste vara öppen för det.

Även om det nu inte är ett korthus i ordets rätta bemärkelse har händelsen i Norge gjort att jag ifrågasatt mina bidrag i den offentliga debatten. Inte för att någon tvingar mig, utan för att jag måste om jag menar allvar med att åstadkomma förändring, om ni förstår vad jag menar.

Det primära, som jag ser det, i den superviktiga diskussion om språkets makt handlar inte om hur man vill att andra ska agera. Utan hur man själv agerar och ser sitt egna ansvar i det stora hela.

Det är inte utan att jag förstår de SD-anhängare som vägrar ge med sig, visa denna på ytan svaghet. Eftersom jag själv känner att jag utsätter mig för en blotta, som är öppen för möjligheten att ha fel. Den mindre nogräknade lutar sig mot mina tvivel och använder det som språngbräda. Som exempel, de som skulle visa mod inom SD-kretsar och debattera självrannsakande skulle tveklöst användas som alibi av vissa som inte håller med om SDs åsikter.

Men det finns trots allt ett samband mellan den oresonliga ilska och många gånger hotfulla ton som dyker upp i debatterna och urladdningar av det sociopatiska slag som terrorism handlar om. Därvidlag går få ‘ismer säkra. Ju mer folk stressas att tro att världen håller på att gå åt helvete, desto mer ökar risken att någon agerar odemokratiskt. En obehaglig matematik som måste funderas på av alla, även om det antagligen inte kan ske “gemensamt”.

Och det här hänger även ihop med varför jag inte känner någon förståelse för problemformuleringen som SD står för.

I den här problematiken är det inte muslimer eller invandrare jag hotas av i vardagen. Det är arga svenska “debattörer” som låter sin ilska flöda ohämmat. Jag har bara min vardag omkring mig att dra slutsatser från, där vita, svenska människor online av olika anledningar är arga nog att sprida en hotfull attityd omkring sig.

Min första reaktion var inte chock över att det var en kristen vit man som genomfört dådet i Norge. Stämningen har har länge varit volatil (och det har ju hänt tidigare också). En del har till och med efterlyst sådana gärningar i verbalt oförstånd. Då jag inte bemötts hotfullt av invandrare i vardagen har en grupp vita människor dagligen redovisat att deras hat är evighetsdjup och att vi ska passa oss jävligt noga.

En hotfullhet som inte kan läggas på alla som röstar SD. Inte ens särskilt många. Men som syns mest och ger djupast intryck — för det väcker rädsla.

Jag var ganska ensam om att öppet skänka SD-väljare en tanke dagen efter attacken, när vi alla hade förstått vilken ideologisk grund terroristen stod på. Det som slog mig var att jag kan inte tänka mig att 7 procent av Sveriges väljare ville att något sådant här skulle hända. Men vare sig de vill det eller inte, så har någon tagit det som sagts på allvar och gått från tanke till handling.

Den viktiga diskussionen som pågått efteråt har i stort inte handlat om hur dumma i huvudet SDs väljare är. Tvärtom, ska diskussionen analyseras på nåt sätt så är det just hatretorik som ifrågasatts, och det gäller självklart även den slags avsky SD inspirerar till.

Det handlar om det otroligt viktiga i vad som händer när vi inser att vi inte har vattentäta skott mellan egen åsikt och annans handling, vad vi gör med det ansvar som uppstår och hur det påverkar yttrandefriheten. Var och en av oss måste börja tänka kritiskt, på riktigt.

Det innebär att vi inte följer som lämlar när någon påstår en eller annan sak. Som exempel: bloggen Politiskt Inkorrekt bad sina läsare att registrera konto på twitter och gå in på taggen #svpol för att “försvara dem mot hatet”. Taggen #svpol är inte mer skyddad zon än Sverige behöver skyddas från nya perspektiv, jag menar inte att folk inte ska ta sig dit och debattera.

Men hade man varit den man många gånger utger sig för att vara och kanske framför allt efterlyser hos andra — en självständigt tänkande person — hade man inte bara köpt “gå in och mota hatet” utan att först ta reda på om det verkligen fanns där och i så fall gjort en egen bedömning om vilken insats som krävts.

De hade hängt på #svpol ett tag för att se tongångarna, anpassat sig och drivit sina frågor i de fall det varit relevant i stället för att slå vilt omkring sig och ofrivilligt cementera intrycket av att SDs väljare är politiska huliganer.

Eftertanke är inte farligt. När jag sitter här och försöker applicera de spaningar jag gjort om andra på mig själv — vilket jag upplever är det mest ansvarsfulla att göra, sopa rent vid min egna dörr — blir det emellertid krångligt.

Jag måste våga bryta formatet och inte hemfalla åt hatretorik. Jag är osäker på hur man bryter formatet, eller släpper känslan av att ge “segern” på walkover till andra. Eller undviker att bli den som låter hemska saker ske för att jag inte säger ifrån. Eller ofrivilligt undergräver yttrandefrihet, inte minst genom självcensur.

Vi har ett digert arbete framför oss om vi verkligen upplever det svenska debattklimatet vara alldeles åt helvete. Nån förändring lär dessutom inte ske om inte de flesta är med på att försöka få till det så det blir bättre. Johanna är något väldigt viktigt på spåret här:

  1. Inför retorik som ett obligatoriskt ämne genom hela grundskolan och gymnasiet.
  2. Inför sociologi som ett obligatoriskt ämne genom hela grundskolan och gymnasiet.
  3. Utgå från att retorik och sociologi varit obligatoriska ämnen genom hela grundskolan och gymnasiet

Jag tror det kan vara något. Om vi gamla hundar inte lär oss sitta, har i alla fall kommande generationer en chans att faktiskt vara med och påverka utan att ses som en pöbel, förutsatt att de blir försedda med rätt sorts verktyg redan från början.