När anonymitet online nämns i olika sammanhang i nedsättande ordalag, glöms det oftast bort att det för många är lite av en lyx att kunna vara öppen med sitt namn. Då det för mig, exempelvis, är något sånär enkelt att rätta mig efter Google+ regler, kan det för andra innebära att utsätta sig för direkt fara.

Kirrily “Skud” Robert gjorde ett upprop och bad människor som fått sina konton frysta av Google+ att fylla i ett formulär. Efter ett hundratal svar har Skud redovisat ett preliminärt resultat. (Undersökningen pågår fortfarande och folk som fått sina konton frysta ombeds titta in och fylla i formuläret.)

Där visar det sig inte minst att 10% väljer att använda pseudonym för att undvika förföljelse av stalkers och de flesta av dessa var kvinnor. Googles beslut att tvinga människor använda sina riktiga namn har skapat oro och väckt protester.

What’s at stake is people’s right to protect themselves, their right to actually maintain a form of control that gives them safety. If companies like Facebook and Google are actually committed to the safety of its users, they need to take these complaints seriously. Not everyone is safer by giving out their real name. Quite the opposite; many people are far LESS safe when they are identifiable. And those who are least safe are often those who are most vulnerable.

En intressant grej som också framkommit är anledningarna som gör att folk använder sig av pseudonymer, som är väldigt vanligt online. Jag själv heter ju inte emma t.ex., det är ett smeknamn som hängt med sedan tonåren. För mig handlar mitt namn inte om det som står på min legitimation utan vem jag är. En ganska viktig distinktion som jag tror att folk inte tänker på när de diskuterar anonymitet.

Anna Troberg skriver om de godhjärtade tangentbordsriddarna. Hon tar upp en ytterligare viktig detalj som verkar glömmas bort diskussionerna — att utsatthet existerat tidigare, även när internet inte fanns. Behovet av anonymitet, att “gömma sig” är inte ett behov som uppstått i och med att vi hänger online. Vi är tämligen brutala mot varandras olikheter i samhället, bortanför våra tangentbord.

Internet har bidragit med en väg ut, som Torbjörn Wester beskriver så fint med sin text. Existerande problem som leder till att inte riktigt kunna vara öppen om sig själv och sina funderingar, behöver idag inte vara en återvändsgränd.

När allt kommer omkring så är inte nätet en abstrakt plats långt bort, det är en del av vårt samhälle, av oss själva och blir vad vi är. På gott och ont. Många verkar tro att det är en slags lösning att förhindra möjligheter till anonymitet. Men det finns anledning att tänka lite längre, som Anders Mildner skriver:

Tänk dig att kommunen vill ge ungdomarna ett eget hus mitt i stan. När lokalen står klar, lämnas dörren vidöppen. Därefter sätter ingen vuxen någonsin sin fot i byggnaden. Hur hade ett sådant rum tett sig en fredagskväll? Vilken sorts personer hade blivit tongivande för den uppförandekultur som skapats?

Det är inte anonymitet i sig som skapar problem — tvärtom är det många gånger den enda lösningen — och vi måste som samhälle våga fundera på det. Under tiden ska vi inte fortsätta att utsätta redan utsatta för ytterligare tvång.