Jag fick frågan på twitter om jag inte hade nån förståelse för oron över islamiseringen (underförstått) av Sverige. Och man skulle väl kanske kunna fråga sig varför jag inte känner oro för nåt som en del andra tydligen gör, men kände att 140 tecken på twitter inte riktigt räcker till. Jag tror det handlar om min grundläggande känsla av att organiserade religioner är på väg mot en uppluckring i längden.

Jag säger det inte för att vara taskig utan det är en slags slutsats jag drar när jag ser mig omkring. Det är inte att folk söker sig till organiserade religioner som är den stora grejen, utan att folk lämnar dem. Jag tror de flesta organiserade religionerna ser det som något av ett problem, till och med.

Katolicismen har de senaste åren tappat mark, exempelvis. Det handlar inte bara om sexualbrottslingar i prästleden, utan även om en historik av världsherravälde som lett till misär, som starkt ifrågasätts. En ställning som hafts som idag verkar bli allt mindre självklar, liksom vilka andra totalitära eller etiskt svajande ledarskap som helst.

Spänningarna som uppstår i och med detta är inte problemfria, såklart. Men i längden tror jag inte att det är religionerna som hotar oss, utan möjligen vi som hotar dem genom att inte behöva det längre i den utsträckning som varit fallet tidigare.

Att jag tänker så här ska emellertid inte blandas ihop med tro i sig. Jag skrev exempelvis ett inlägg om det för ett tag sedan, där jag funderar över problematiken att kritisera religion utan att för den sakens skull kritisera tro.

Är jag orolig för något är det extremister. Som jag försökt förklara i tidigare texter, handlar den mest näraliggande oron om vad de extremister som syns i min vardag kan ta sig för, där tyvärr svenskar finns överrepresenterade.

Förmågan att prångla tvång som ideologi är inte förbehållet endast svenskar, såklart, det verkar vara en mänsklig egenskap som står att finna i alla kulturer. Hur resten av oss förhåller oss till detta är den avgörande skillnaden för ett samhälles chanser att utvecklas på ett bra sätt.

(Klicka på bilden för att göra den större.)

Ur mitt perspektiv vore det fint om vi kunde försöka sikta in oss på att komma bort från förtryck i största möjliga mån. Det är inte de olika ‘ismerna som är problemet egentligen, kan jag känna ibland. Utan vissa människors förmåga att exploatera dem (och oss), i slutändan.

Så det är kanske inte nödvändigtvis fel att oroa sig, men upplever att oron tar sig fel uttryck mellan varven. Det blir liksom ett icke-val för mig, att välja mellan ett sorts förtryck mot ett annat, där båda sidor motiveras av oro för förändring. Rädsla för förändring, som är ungefär samma sak som rädsla för utveckling i mina ögon.

Jag hoppas innerligen att ingen tar illa vid sig av de här funderingarna, som är mina egna och oorganiserade och i grund och botten handlar om att människor behöver få göra sina egna val.

Till dessa funderingar vill jag dessutom lägga att jag ofta känner att för mycket makt läggs gratis i knät på människor och företeelser, när man blir arg på, eller rädd för dem. Det bästa är att inte låta sig förlamas av skräck och därmed måla in sig i samma hörn man är rädd för att fastna i av nån annans pensel.