Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska göra av min frustration över att engelska staten tänker i banorna att förhindra folk att använda facebook och twitter. När kineserna gör det, sägs det vara hur fel som helst. Eller när det sker i Libyen. Eller Egypten. Eller Burma. Eller andra länder över huvud taget.

This regulatory reflex further exposes the danger of British government thinking it can and should regulate media. Beware, my friends. When anyone’s speech is not free, no one’s speech is free.

Helt plötsligt framstår de där hackarna — ni vet, de som ska ge sig på facebook — som ett under av etik och moral i jämförelse.

Det är ett problem när samhället rämnar på det sätt som skett i England, men det är inte sociala mediers fel. Att det kan användas för att samordna såväl protester som vandalisering råder det inga tvivel om. Men det ena löser man inte genom att förhindra det andra. Det är den ultimata demokratimätaren att se det:

Det är i tider av kris som ens principer testas. Alla de där tankarna om att världen är på ett visst sätt och att en aldrig, någonsin, under några som helst omständigheter kommer att göra vissa saker sätts på prov. Samma principer gäller som alltid, men i stundens hetta avgörs det om en verkligen tror på dem eller använt dem som fina retoriska figurer att hänga upp sitt jagiedal på.

State of the Internet 2011Om man ska tolka Cameron, så försvinner problemen om de inte syns. Hur många tror på det, egentligen? Vad lugnt och skönt det skulle vara, om folk inte fick prata med varandra. Tyst och så — arbetsro liksom. Då kan man gå vidare och arbeta med saker som inte angår de där som är så störande just nu, de där irriterande medborgarna.

Jovisst, att de där som hjälper och stöttar i samhället inte kan få prata med varandra längre heller, är värt priset får man anta. Det är ju å andra sidan inte de som njuter av lugnet som betalar det. Om vi nu bortser från de senaste händelserna i England som väl antagligen egentligen är ett form av pris ett samhälle fått betala…

Lyfter vi blicken här lite, så får massavlyssning av människors privata kommunikation en ytterligare betydelse när man efter hand godtyckligt kan bestämma när kommunikation är “farligt för samhället”.