Jag vet inte hur det är med er andra, men när jag växte upp var det inte helt ovanligt att busa till det. Allt från vattenballonger, klipulver, busringning, stinkbomber till att spela hartsfiol hos arga Sigrid på krönet. I tonåren blev bus lite mer avancerat och ibland hamnade de till och med i lokaltidningen, med en massa kommentarer från upprörda vuxna som antingen inte fattat skämtet, eller ansåg att man inte skojar så. Som när någon hällde tvättmedel i fontänen eller nån annan lyckades hänga upp lakansstora plakat i radiotornet.

Kompisarna hängde en vuxenstor docka i parken i Motala, med en papperslapp fastnålad med några bokstäver som inte betydde nåt. Dockan hamnade i tidningen och polisen skulle undersöka om det var nåt hot från nån terrororganisation eller så. Vännerna viskade förskräckt mellan sig över denna utveckling och höll naturligtvis käften.

När vissa saker händer och det diskuteras tänker jag ibland på om det finns en liknande liten grupp förskräckt viskande ungdomar nånstans som inte kunde drömma om att skämtet togs lite allvarligare än tänkt. Ibland kanske det till och med blir en slumpartad introduktion till politik och samhälle.

En viss form av troll associerar jag till den här mentaliteten — skämt som helt utan att det planerats eller förståtts, överbryggat barndom till vuxenskap. Det nostalgiska buset som inte sällan nästan uppmuntras av vuxenvärlden och skrattas glatt åt, övergår nånstans till förskräckelse över att nån inte ser sin plats i samhället och agerar oansvarigt.

När den förståndshandikappade tonårskillen här på gården kastade vattenballonger på folk som passerade utanför hans fönster, fnissade han glatt när jag hojtade rackarunge och garvade. Men sen kom en dam som blev skitförbannad och hojtade argt om förstörda kläder. (Ska kanske säga att hans träffsekvens var låg och det handlade mest om att bli nedstänkt.) Hela händelsen blev en kontrast mellan vuxenvärld och barndom i ett nötskal i all sin härliga inkonsekvens.

Vi är inte särskilt tydliga. Saker som barn gör och är roliga kanske inte ska sluta vara roliga för att man börjar bli vuxen? Eller handlar det om att man inte ska lära barn att bus är roligt? Jag är osäker på var min spaning leder nånstans.

Jag konstaterar mest bara att det som jag ser i ett lite nostalgiskt sken ter sig väldigt oskyldigt och fnissigt, medan saker som ungdomar gör i dag kan te sig farligt. Tycker i alla fall att det är lite spännande att fundera över saker som händer exempelvis online och försöka applicera mina barndomsbus-minnen på dem. För att jämföra liksom.

Jag tror i alla fall att det är viktigt att komma ihåg att jag själv busade som barn. Vilka är dina favoritlulz från barndomen? Ångrar du dem idag?