Med alldeles för jämna mellanrum får jag smärre utbrott på skylla-på-offret-mentaliteten. Det händer hela tiden, jag antar för att resten av oss ska kunna känna oss tryggare i samhället så är vi benägna att luta oss mot att det är själva offret som är orsaken, inte förövaren.

Om vi kan lägga ansvaret på offret, så inbillar vi oss att vi kan undvika att bli utsatta själva genom att klä oss rätt, säga rätt saker, se rätt ut, vara rätt i rätt sammanhang.

Jag vet inte om jag behöver påpeka hur farligt det är för ett samhället när den högsta prioriteten hos människor är att tvinga alla att passa in för att översittarna inte går att råda bot på.

Det är en falsk trygghet dessutom, där vi riskerar att förövare får gå fria och kan fortsätta göra vad de nu gjort. Man glömmer bort att lägga vikt vid att förövaren är fel ute och själva grejen blir att anklaga offren. Detta kan kännas igen i alla möjliga händelser, överallt ser jag den här psykologin.

När jag läser om hur om efterdyningarna av kravallerna i England, där 12-åringar bestraffas, eller summariska straff utdelas för vattenpistolkrig eller att nån skämtat osmakligt, tänker jag att de politiska ledarna fått en fantastisk ursäkt att slippa ta något ansvar för samhällsproblem de själva har en stor del av.

Ironiskt nog har jag börjat tänka “detta är ditt fel” varje gång jag ser någon reflexmässigt lägga skulden på offer.