Under mitt tidigare inlägg om femtonåring som får betala dyrt för, vad jag upplever, snedvriden upphovsrättslagstiftning ställer användaren Urv några frågor. Urv fildelar, men “vet ändå” att det är fel. Jag träffar på den frågeställningen ibland, inte sådär jätteofta, men det händer. Det finns de som fildelar med en underliggande känsla av att det ändå är fel nånstans, att de gör det.

Det är en klurig inställning som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla. Själv skulle jag inte göra saker som känns omoraliska, oetiska eller fel, om jag kan undvika det. Det ligger i själva sakens natur att saker som upplevs som fel undviks, inbillar jag mig.

Men det här är inte det här en helt okomplicerad frågeställning. Vid vilka lägen bryter man mot sin egna “instinkt” och gör saker som anses fel i samhället? Moral, etik och lagstiftning går inte heller hand i hand historiskt.

Ibland måste man ju bryta mot tabun, saker man lärt sig är fel, för att utvecklingen ska få en chans. Gallileo fick husarrest för att han framhärdade i att jorden var rund inte var centrum av universum, under en tid då det ansågs vara kätteri att ifrågasätta den typen av sanning. Han begick inte bara ett brott mot lagarna vid tiden, utan även mot sin Gud.

Johnny Olsson har dessutom skrivit ett helt fantastiskt inlägg om modet hos de tre på prispallen i Mexico City 1968. I kommentarsfältet under kan man även hitta den gripande historien om mannen som nästan blev lynchad för att han tog ställning för något han upplevde var fel, under rasmotsättningarna i USA. Härom dagen stötte jag dessutom på frågan “Var är Khaled?“, en lärare i Saudiarabien som fullt medveten om vad han riskerade ville prata om att få bättre social trygghet i sitt land.

Dessa människor var och är fullt medvetna om att vad de gjorde ansågs vara fel och riskerade allt. Kanske tvivlade de ibland, kände nånstans innerst inne att de gjorde fel, till och med, det där tvivlet som alltid gnager om man är en tänkande människa. Men en annan sorts övertygelse vann ändå den kampen.

Vad jag vill säga är att ibland är de där sakerna som är fel, oetiska eller omoraliska regler som är konstruerade och inte baserade på någon slags verklig moral eller etik. Dessa normer är heller inte statiska punkter i en slags matematiskt oföränderlig skala, de utvecklas och förändras med tid och kunskap.

Frågan är hur ett PR-maskineri som pumpar ut budskapet att det som görs är fel påverkar oss. Hur många står med en fot i två olika verkligheter? En där det är naturligt att fildela, en där det finns inlärt vid det här laget att det är fel att fildela. Ibland handlar rentav det där modet om att gå emot sina egna reflexer och ifrågasätta sina egna reaktioner. Att bryta mot regler känns fel, men om vidmakthållande av en regel känns ännu mer fel så behöver något ge med sig.

Jag själv känner inte att jag gör fel som fildelar, det kanske är något av en lyx att jag kan känna så. Hur är det med dig?