Rätt ofta när jag läser runt eller deltar i debatterna så kan jag fastna på metafunderingar kring ords betydelse. Ofta används samma ord men det luriga är förståelsen av ordet i sig. På sistone har jag funderat över vad för slags betydelse extremism har, exempelvis. Företeelserna i sig lämnar ganska mycket utrymme till subjektiva tolkningar.

Hur många av oss ser oss själva som extremister? Ingen, skulle jag tro. Ytterkanterna, där extremism existerar, är ju såklart på alla andra ställen än där vi är själva. Det hörs nästan i ordet, “ytterkant”.

Nu har jag emellertid börjat känna mig smått extremistisk. Många ifrågasätter varför det skulle vara så dåligt att “behöva stå för sina åsikter” med namn, i den senaste debatten om kommentarsfält. Jag har sakta men säkert börjat inse att det är inte jag som står i nån slags balanserad mitt, utan min åsikt om tillåtande av anonymitet ses som en ytterlighet. Känslorna som rörs upp i magen indikerar inte debattlusta utan närmast desperation.

Det räcker liksom inte med att jag ser och håller med om problemformuleringar kring kommentarsfälten och är tydlig med att det är lösningarna som jag tycker borde funderas på ett extra varv. I och med att jag ser anonymitet som en grundförutsättning för ett fungerande samhälle så befinner jag mig på en allt mer extrem position, på en ytterkant som tidigare inte existerat.

Jag har alltså inte ändrat min principiella ståndpunkt, samhället har. Nånting är på väg att hända, och varit på gång en längre tid, som gjort att jag måste omvärdera saker som jag tidigare tagit för självklara. Snacka om att det blir lite konstigt då, när själva ämnet i sig många gånger handlar om att diskutera vad som ska göras åt det extrema.

Anonymitet har plötsligt blivit alltmer kopplat till extremism — tidigare handlade det om en oundgänglig del av att kunna få känna trygghet i en utsatt position. Källskyddet blev först påhoppat av staten genom massavlyssning och nu påhoppad som allmän princip “för allas trevnad”, som jag ser det.

De som har behov av att vara anonyma får försöka hitta vägar att tipsa nyhetsredaktionerna om sina situationer som sen kanske eller kanske inte tas upp medelst reportage, ungefär. Delta i debatten, prata med varandra, påverka intresse för frågeställningar så att det kan kännas värt att lyfta — eller till och med se vad som tycks och tänks runt om — är inte prioriterat. Eller att det inte debatteras alls att Facebook, ett stängt företag med okänd värdegrund ska hantera redovisningsplikten för åsikterna under tidningsartiklar. (uppdatering: Marcin DeKaminski har skrivit om denna problematik i Aftonbladet nu.)

När jag kritiserar de stora tidningarnas lösningar och retorik på ett verkligt problem så handlar det om väldigt stora saker för mig. Men nyanserna förvandlas till svart eller vitt och allmänna principer omvärderas och förändras. Och det slår mig, hårt, att det där med att extremister finns inte är så konstigt. Det är inte nödvändigtvis ett karaktärsdrag att vara extremistisk, det kan vara så enkelt som att ha lärt sig en princip som samhället nu lämnar bakom sig.

Jag har sedan jag började opinionsbilda, i frågeställningar där medborgarna måste vara alltmer transparenta och de i maktställning allt mindre redovisningsskyldiga, sagt att det här kan komma att hända. Att den generella inställningen påverkar hur vi beter oss och tänker. Ändå känner jag mig inte riktigt förberedd.

En hel politisk sfär hoppar av taggen #svpol för att toner och åsikter förs fram där som inte gillas, debatter undviks att tas, ämnen ignoreras. Jag tycker de här signalerna är obehagliga. Den svenska debatten är inte en allmän tvättstuga där regleringen handlar om allas trevnad, det måste få finnas lite smutsiga byken för att den ens ska kunna existera.

För är det tyst, debatteras det inte alls.