Det här kanske inte är en postning som är sådär jätteintressant för dig, det är en genomgång av inlägg som jag gjort sen Utöya. Jag lovade mig själv att återkomma till inlägget med mina initiala reaktioner  för att liksom se vad som hänt med mina tankar. Det här är en snabbinventering av alla funderingar och svallvågor som uppstått.

Så om du inte orkar läsa ända till slutet vill jag såhär direkt slå ett slag för att dra igång en tagg, #svpbs för svenska politiska bloggsfären på twitter, som var en tanke som uppstod i och med den här inventeringen, men skrolla gärna ner och läs de sista styckena i alla fall.

23 juli: Alla dessa känslor och tankar

Jag sitter redan och mentalt förbereder mig för trollen. Redan i går gick det vågor av cynism under rapporteringen. Riksdagsledmot som var absolut säker på att det handlade om en muslim av ideologiska skäl och skrev dryg kommentar. Sen från de som hade svårt att hålla tillbaka triumfen när det visade sig vara en norrman.

26 juli: Det gör ont, men jag tror jag lär mig nåt

Min tanke är att det inte finns vattentäta skott mellan opinionsbildning och ett växande behov av förändring av ett eller annat slag. Ett behov som i längden inspirerar till “revolutionära aktioner” hos vissa. Därför ser jag partier som till exempel Sverigedemokraterna som delvis ansvariga för det som hänt.

1 augusti: Hur går vi vidare nu då?

Men det finns trots allt ett samband mellan den oresonliga ilska och många gånger hotfulla ton som dyker upp i debatterna och urladdningar av det sociopatiska slag som terrorism handlar om. Därvidlag går få ‘ismer säkra. Ju mer folk stressas att tro att världen håller på att gå åt helvete, desto mer ökar risken att någon agerar odemokratiskt. En obehaglig matematik som måste funderas på av alla, även om det antagligen inte kan ske “gemensamt”.

Lite mer självrannsakande tankar var jag ganska ensam om att ta offentligt, emellertid. Jag gissar att många gick och funderade på samma sak, men dessvärre syntes det inte särskilt mycket av det. Här nånstans började allt handla om Sverigedemokraterna som förklarade krig mot den svenska politiksfären och det började bli allt större kritik mot kommentarsfältskulturen också.

3 augusti: Ta debatten

När jag får kommentarer ibland, under inlägg som har specifika funderingar, och nån drar in nånting annat, tänker jag ofta på det. Varför ska jag, som lagt ner ganska mycket tankearbete på något tvingas ta en helt annan debatt, för att jag tyckt offentligt över huvud taget? Okej, ofta är det helt i sin ordning, samtal tar de vägar de tar, men ibland leder det till att jag gnisslar tänder här på kammaren, när mina poänger missas, ignoreras eller inte bemöts.

Jag tänker att jag med det inlägget har hjälpt till att motivera lite mer avstängdhet. Kapa av och isolera, inte släppa in alla i debatten. Det var såklart inte min mening. Jag hade fortfarande en fot kvar i självrannsakelse-känslor. Jag upplevde att alla behövde fundera över sin egna plats i tillvaron och ville försöka hojta till om det. I vilket fall som helst ledde det till ett försök att ta debatten den 7 augusti.

För jag insåg att det blev bara ord annars. Sakfrågorna behöver bemötas och folk behöver visa vad som är fel med åsikter, inte sträva mot att mest bara förhindra att visa att de finns. Återigen, var det endast en handfull bloggare och ingen media alls, som tacklade detta.

6 augusti: Anonymitet är inte ett problem, det är en lösning

Google+ drog igång över sommaren och de har en namnpolicy som behöver starkt ifrågasättas. Samtidigt blev tongångarna i den svenska debatten allt starkare mot förekomsten av anonyma i kommentarsfält under specifikt tidningsartiklar. Nyanserna börjar försvinna ur det allmänna samtalet, nu är det bara redovisningsplikt som gäller.

12 augusti: Kapad kommunikation lär inte lösa några problem

Om man ska tolka Cameron, så försvinner problemen om de inte syns. Hur många tror på det, egentligen? Vad lugnt och skönt det skulle vara, om folk inte fick prata med varandra. Tyst och så — arbetsro liksom. Då kan man gå vidare och arbeta med saker som inte angår de där som är så störande just nu, de där irriterande medborgarna.

Inget funkar så bra som lite utanförperspektiv. När kravallerna rasade i England och premiärministern reagerade med att försöka få till förhindrande av användning av sociala medier, så står det blixtrande klart att något är snett. Varför är tongångarna så hårt inställda på att kommunikation är farligt?

Parallellt med diskussionerna har en tanke växt sig allt starkare — saker som upplevs som problem är alltid andras fel. Det är en inte helt tydlig koppling här, men tankar som ändå gått hand i hand med allt som sagts och gjorts den senaste månaden. Försvinnande få verkar förstå att de själva är med och utvecklar vårt samhälle att bli kallt, hårt och cyniskt. Det har nästan blivit ett självändamål.

30 augusti: Näthat, eller att leva som man lär

Rent allmänt är det för mig ganska oroande att vi går mot en vardag där åsikten aldrig räknas utan bara vilken person det är som yttrar den. Och det är oroande att folk som överlag verkar ta sig själva på allvar och inte se sig själva som några dumskallar, köper det villkoret trots att de själva gör samma misstag som de som de anser behöver stängas ute.

2 september: Jag, en extremist

När jag kritiserar de stora tidningarnas lösningar och retorik på ett verkligt problem så handlar det om väldigt stora saker för mig. Men nyanserna förvandlas till svart eller vitt och allmänna principer omvärderas och förändras. Och det slår mig, hårt, att det där med att extremister finns inte är så konstigt. Det är inte nödvändigtvis ett karaktärsdrag att vara extremistisk, det kan vara så enkelt som att ha lärt sig en princip som samhället nu lämnar bakom sig.

Det har varit en resa och jag är inte riktigt säker på vad jag ska dra för slutsatser. Dessutom lär det bli några varv till på banan, antar jag. Det här är ju liksom inte en resa som har ett mål, utan måste pågå hela tiden.

En mycket stark tanke är att den svenska politiska bloggsfären behövs mer än nånsin i debatterna. Vi behöver vara där för att hålla debatterna vid liv och skänka ljus över frågeställningar till varandra. Vi vill ju ha diskussionerna, lever för debatterna och ser oss omkring nyfiket. Åtminstone säger de flesta av oss det, jag vet inte hur bra vi är på att leva upp till det, det är ganska svårt att se i bruset.

Så jag har föreslagit att vi ska ha en tagg på twitter för den svenska politiska bloggsfären. För att vi börjar en alltmer viktigare koppling till debatterna som påverkar besluten i svenska riksdag och EU-parlament.

Jag skulle också vilja uppmuntra fler att börja blogga. Det är lite slitigt, det tar tid i anspråk men det är också väldigt, väldigt roligt och givande i längden. Framför allt, så är det jätteviktigt att fler deltar i det politiska samtalet. Inget är för litet eller för stort att skapa diskussioner kring när det handlar om politik. Allt i våra liv, har sin politiska vinkel och påverkas av andra människors beslut och åsikter.

Det är både välkommet och nödvändigt att fler lägger sig i debatten och gör det på sina villkor. Prova på genom att skriva ett gästinlägg på svpol.se till exempel.

Om du absolut inte känner att du vill skriva, hjälp andra bloggare genom att sprida länkar, hojta till uppmuntran i kommentarsfält, häng med och påverka på det viset istället. Det är som så att du behövs, vad än det gått för tongångar på sistone i medierna.

Du är jätteviktig, låt inget få dig att tro annat. Vi är beroende av varandra, på gott och ont.