Det är ju som så att man liksom vänjer sig vid olika saker, blir lite avtrubbad. Som exempelvis förnedrings-tv, de måste ju toppa sig själva från ena säsongen till den andra annars tappar de tittare. Läser lite rubriker om idolprogrammet (som jag iofs vägrar följa sen jag såg nåt avsnitt första säsongen) och det verkar som det är viktigt att avgöra om årets jury är värre än tidigare års eller inte.

Jag undrar ibland var gränserna kommer att dras så småningom så att det blir tydligt när man går över dem. När en idoljury får spotta på deltagare som inte är tillräckligt bra, eller? Mobbing är underhållning på tv, det är bara att inse och teoretiskt borde det vara skitkul med lite handgriplig redovisning av avsky?

Men hur kan mobbing, alternativt översitteri, vara underhållande i ett läge och fel i ett annat? Hur klarar folk av att avgöra skillnaden, generellt sett?

Egentligen vill jag inte vara nån prussiluska som tycker att allt är förskräckligt, vojne vojne — lite får man allt tåla. Ens egna gränser kan ju vara alldeles för hårt dragna för att utkrävas av ett helt samhälle, om man säger. Men det är den där sidoeffekten av att folk ska vara så förbannat perfekta, tror jag, som stör mig.

Om man inte är perfekt — och självklart är det nån annans subjektiva åsikt om vad perfektion innebär — så är det okej för resten att håna och göra sig roliga över. Dessutom är det den som skrattas åt som inte har nån humor skulle man visa att man blir ledsen eller tycker att det är orättvist.

Så jag funderar över hur samhället hanterar den här motsättningen egentligen. Debatt är underhållning exempelvis, där samma sorts regler gäller. Det är intressant så här i kunskapsåldern att den här kontrasten uppstått.

Jag tror i alla fall inte att vi folk i största allmänhet klarar av att avgöra skillnaderna, helt enkelt. Det finns nån uppsättning regler som flaxar runt som vi alla försöker förhålla oss till, och det handlar inte om att vara hederlig när man är rättfram. En konstruerad motsättning och det finns inga tydliga förebilder för att göra annat.

Det fungerar inte att skriva i medierna att SD har en tonläge som kan leda till terrorism med ena handen och samtidigt förhöja det tonläget till underhållning med andra handen, trots att det envisas med att göras så. Det spelar ingen roll om avsikterna skiljer, när avsikterna inte syns.

Saker och ting faller den gång man tillåter sig ha dubbelmoral och de flesta av oss vinglar runt på de markerna för att det susar runt en massa godtyckliga, outskrivna regler vi försöker förhålla oss till.

När det handlar om underhållning anser jag allt att det måste få finnas utrymme för viss godtycklighet men eftersom avgränsningarna mellan det seriösa och det underhållande suddas ut alltmer blir det rätt svårt.

Idag sätter mest förnedrings-tv-världen regler för hur man ska vara för att bli framgångsrik. Samtidigt har spelfältet för framgång utjämnats med exempelvis internets intåg. Var och en som vill kan prova på lyckan online, och jobba för att få en publik, och många gör det också. Kanske är det oundvikligt med nån form av konflikt?

Emellanåt i detta abnormt tävlingsinriktade samhälle känns det som att vi alla är förlorare, om avtrubbning är den enda tydliga sortens katalysator för “utveckling”.