När jag var liten hade vi en liten motorbåt. Den hade en ögla som pappa trädde handen igenom varje gång vi skulle ut och åka i den. Det var ett “död mans grepp” minns jag att pappa sa. Om han svängde för tvärt, ramlade omkull eller på nåt vis tappade kontrollen så rycktes öglan bort och båten stannade.

Jag har tänkt en hel del på det där på sistone.

Ibland säger jag att byråkrati är underskattat; när det används för det som det är till för är det oslagbart. Förvaltning och snitslade banor för information t.ex. Ibland blir själva byråkratin ett självändamål bara, och då går det hur fel som helst.

En variant av det fenomenet är det där med att regler ska följas eftersom regeln finns. När väl en regel finns på plats kan vi ju såklart inte avvika från den för då tar vi inte våra egna regelverk på allvar. Å andra sidan drar vi igenom lagar och regleringar som haft en undermålig analys för proportionalitet och konsekvens.

Tanken att regler inte kan brytas mot kan väl inte vara viktigare än att förändra felaktiga regleringar?

Det stora landet i väst har i dagarna tagit livet av en man efter en minst sagt tvivelaktig resa av byråkrati och regler, vilket föranleder en del viktiga funderingar:

För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter.

Sen har vi här hemma tjänstemannen som citeras prata om rättssäkerhet i fallet där en 91-åring senildement mormor ska utvisas till ett land hon inte har några kvar som kan ta hand om henne. Kanske är det så att han på det här viset försöker säga att han har följt reglerna. Slutsatsen jag drar att det självklart är fel på reglerna och lite Nürnbergskt sådär, så måste jag ifrågasätta de som uppenbarligen kan se galenskaperna från första parkett.

Den här listan går naturligtvis att göra väldigt lång och det finns de som upplever att det är smått anarkistiskt att ha såna här funderingar. Men historien har visat att vi måste vara flexibla — av den enkla anledningen att vi gör fel, även när vi är lagstiftare.

Jag skrev om den rad människor som gjorde “sina jobb” när det handlade om femtonåringen som ställdes inför rätta för fildelning. Killen blev frikänd och nånstans känns det som att systemet tillät sig ett viss mått av civilkurage för en gång skull. Åklagaren å andra sidan, har som uppgift att inte ta hänsyn till annat än reglerna och anser naturligtvis att det är absurt att det kan gå till så, så ska överklaga till hovrätten.

Vanligt rättsmedvetande behöver få en plats i våra annars blinda system, på nåt sätt. För att inte utsätta människor för oproportionella helveten så behöver vi ha civilkurage nog att bryta mot våra egna regler. Det borde till och med vara inbyggt. Lite som ett “död mans grepp”.

(Tråd på G+)