Den där mamman i Sigtuna som hade ihjäl sina barn… en riktigt hemsk händelse. Jag har sett att flera tolkat ansträngningarna att försöka se om inte samhället hade kunnat hjälpa barnen på nåt sätt, som varianter av ursäkter för mamman på nåt vänster.

Så har jag personligen inte tolkat det, för mig känns det lite småviktigt att vi som samhälle ska kunna hjälpa barn. Det är inte ursäkter för mamman tänker jag, utan hur pass bra vi är gemensamt på att hjälpa utsatta ungar. Vi hade kanske inte kunnat göra något, men det skadar inte att fundera på om det skulle kunna gå att göra något.

Igår satt jag och läste en lång tråd på Reddit om en elvaåring i Storbritannien som tog livet av sig, för att han var mobbad. Inte nog med det, han hade ett år tidigare förlorat sin mamma i cancer och dessutom drabbats av en sjukdom själv, som försvagade honom. De som kommenterar i tråden är naturligtvis upprörda och frågar vad skola och samhälle kunde ha gjort för att förhindra detta.

Jag tror det är en naturlig reaktion, att undra vad tusan man kan göra för att förhindra såna här tragedier. Vi vill nog nånstans att våra samhällen ska kunna klara av att motverka det. Vi vill kunna ställa upp särskilt när det handlar om barn.

Problemet som jag ser det är att vi liksom inte riktigt lever sådär som vi vill att samhället ska lära. Vi är ganska hårda mot varandra (för att ta mobbingen som exempel) och nån fungerande balans mellan vad “folk ska klara av” och “vad mitt ansvar är” finns inte riktigt.

Överlag tenderar vi dessutom att verka vilja att andra ska lösa våra problem, att det är nån annans ansvar. Men när vi själva är problemet handlar det ofta om vad man borde få vara fri att göra. Jag kan själv tycka att det är oerhört jobbigt att fundera i dessa banor, och det märks kanske, eftersom jag återkommer till ämnet i olika format här på bloggen.

Det går såklart inte att uppnå nåt slags problemfritt Nirvana, vi måste kunna faila och få hjälp och det är kanon att det finns serviceinrättningar som räddar våra skinn då och då, om det så handlar om en taxi när vi är sena, eller sociala myndigheter.

Men överlag innebär det inte att vi aldrig behöver fundera över våra egna ansvar, det är fortfarande relevant att fundera över sina egna fotavtryck i tillvaron. Även om det är viktigt att få känna sig trygg att ta sina egna beslut.

Jag fastnar alldeles för ofta i funderingar kring var ansvar slutar och frihet börjar. Det känns som ett tidstypiskt problem på nåt vis — vems ansvar är saker och ting.