Klick.

Så har man tyckt nånting, hur jäkla konstigt ställd frågan än är. Jag tänker på webbomröstningar av typen man hittar under tidningsartiklar. Jag reagerade nu senast på frågeställningen vid artikeln om den förestående domen kring Tintin i Kongo.

De båda valen har förutsättningar kopplade till svaren. Men nu råkar Tintinalbumet både vara rasistiskt och ett historiskt dokument som jag ser det. Dessa saker är rimligtvis inte i motsatsförhållande, vilket ja-nej indikerar, men nån på Aftonbladet la till de där texterna ändå. Okej, nån gjorde det på redaktionen, fine, men hur i jösse namn kommer det sig att över 21000 (i skrivande stund) upplever att det ens går att svara på frågan?

Klick.

Många kan inte låta bli att klicka på såna där pollar. Jag är inget undantag. Jag har “tyckt till” massor av gånger på det viset. Det är åsiktsvärldens MTV-format, där allt är uppstyckat, färdigtuggat och så-lite-tänk-som-möjligt för att göra det lättsmält. Det är pinsamt enkelt. Med betoning på pinsamt, så här när jag tänker efter.

Vad är det som gör att — särskilt när frågorna ofta är helt uppåt väggarna — folk klickar på ett svarsalternativ?

“Omröstningen ger en bild av vad Aftonbladets nätläsare tycker. Resultatet ska inte ses om representativt för allmänheten i sin helhet”. Så står det under röstpelarna. Det är helt meningslösa omröstningar, det är vi alla med på. Kanske är det därför det klickas utan eftertanke.

Men jag kan inte låta bli ändå att undra vad det skapar för slags psykologi hos oss människor. Min kulturreferens till snuttifieringen som inleddes på 80-talet går kanske några förbi, men MTV spelar inte musik längre. Det har evolverat in i något annat. Hur man pimpar en bil, eller hur rika barn firar sina sextonårsdagar.

Vad kommer att hända med åsiktsunderhållningen, månntro?