Vad är en artist egentligen? Är det en konstnär? En musiker? En filmare? Är det tjejen på donken som skriver på nätterna och lägger upp låtar på tuben? Är det Magnus Uggla? Är det skivbolag och distributionsföretag? Är det graffittimålaren? Författaren? Är det bloggare som tar klivet in i författarskap eller journalism? Fotografen? Instagrammaren? Jag…?

Alla dessa och fler därtill finns där när ordet artist dyker upp även om de inte alltid räknas in. En artist är inte nödvändigtvis “en som redan slagit igenom”.

När artister används som term och internet diskuteras är det i praktiken egentligen helt olika kategorier av människor som det angår, även om samma ord används. Jag kan tycka att det är lite symptomatiskt. När det handlar om eventuella problem som digitalisering medför, så handlar det om massvis med olika lösningar, beroende på vad för specifik grupp vi diskuterar, i praktiken.

Olika lösningar för olika grupper går lite emot en tidigare övergripande affärslösning där mediet det distribuerades via var det gemensamma och sätter lite fingret på det infekterade i de här debatterna kan jag tycka. Egentligen har såklart de olika uttrycken i kulturvärlden haft ganska lite med varandra att göra traditionellt, så det borde antagligen inte vara ett jättesteg att fundera i sådana banor igen.

Ta bara det här med “film och tv”. Man skulle kanske kunna tänka sig att det är något ändå som är gemensamt, sammalikadant eller nåt. Men, det går inte riktigt att dra alla över samma digitala kam.

Utan att ha nåt offentligt eller empiriskt att luta mig mot har jag länge haft känslan av att tv-industrin varit rätt nöjda med att tv-serier fildelas. Nya serier “läcks” konstant, det handlar om serier som inte ens visats på tv, men som letar sig ut i fildelningsnätverk och i princip aldrig (vad jag vet?) slås ner på via antipiratorganisationer. De kallas för “Preair” och är ett etablerat uttryck som alla liksom bara accepterar. Det verkar inte finnas några uppdragsgivare från just den sfären i antipiratlobbyn, men räknas in i de ändå på nåt sätt, i debatten.

Det är också den genre av underhållning som fildelas mest av allt, har jag förstått. Mer än spelfilm och musik tillsammans.

Nu är pajen här ovanför urgammal med internetmått mätt (fyra-fem år), men å andra sidan illustrativ för hur ojämn debatten varit den senaste dekaden, där “artisten” har varit symbolen i diskussioner om fildelning.

Idag är det nog ännu mer tv-orienterat i fildelningsnätverken, misstänker jag. Skådespelare ur serier sitter i sociala medier och uppmuntrar sina fans att diskutera senaste avsnitten. Ett nytt avsnitt är en social happening i nuet, och för att maximera intresse ses det mellan fingrarna, antar jag, att europeiska fans ger sig in i och gör PR för en amerikansk serie vi formellt inte har tillåtelse att se och därmed prata om.

Filmindustrin har tydligen inte sett något positivt samband mellan populärt i fildelningsnätverk = populärt på andra plattformar, och stretar emot ganska envist. Även om jag misstänker att även det är en generalisering. Långt ifrån alla filmmakare ger sig på fildelningsnätverk, en del inser till och med att det blir en väg in för att profilera sig bland fansen. (Själv har jag ibland funderat över varför framför allt storfilmare inte satsar på att köra premiärer online, apropå att utnyttja det sociala? En live-event av guds nåde, eller nåt? Nåväl.)

Sen har vi dokumentärfilmare, som, om inte jag är helt ute och seglar, fått en ganska stor uppsving den senaste dekaden. Det är inte en genre man blir rik på, har väl aldrig varit, men internet har å andra sidan skapat intresse för olika dokumentärfilmare. I de nätverk jag sitter byts det länkar hej vilt till än den ena än den andra dokumentären. Som kan hittas på såväl svtplay, som på egenhändigt uppsatta sidor och inte minst youtube. Får man nedladdningslänk får man ofta även en länk till siten där man kan donera pengar till framtida projekt — om filmaren varit förutseende nog att lägga upp en sådan.

De här tre exemplen är inte de enda variationerna heller, där våra vanor, där de artistiska, där popularitet och tillgänglighet inte alltid har ett likhetstecken mellan sig, alla olika saker helt enkelt kräver helt olika problemformuleringar och i slutändan olika lösningar. Gemensamt är möjligen förvirringen för en potentiell tittare att hålla isär vad som är olagligt och vad som inte är det, när man är nyttig och tillför något eller en vandal rent av.

Här nånstans tror jag att alla hänger med ändå, även om det sällan syns i debatterna: Japp, okej, vi har förenklat jättemycket i fråga om ordval, “artister” är rentav så flummigt det kan bli och lutar sig mot en känsla snarare än något praktiskt tillämpligt. Fildelning är ett annat sånt ord. Där fildelning rent tekniskt är något alla gör den stund de öppnar en webbläsare, sen laddar ner och donar helt lagligt och sen det där med att ladda ner saker olovligt.

Lite krångligare blir det när vi börjar prata om lite större principiella saker, som rättssäkerhet och yttrandefrihet — som är ganska betydande offer i kriget mot fildelning. Eftersom det här är en fråga som i allt förtjänar nyansering så har förenklingarna skapat onödiga problem, även om jag inser att det är svårt att gå ner på saker i djupet i allmän debatt, alltid.

När jag säger att artisterna inte har förtur i problemställningarna så är det inte för att jag skiter i artisterna. Utan för att jag faktiskt tycker att ett epitet “artister” har fått styra en i stort ganska ohederlig diskussion.

I dagarna skrevs ett handelsavtal under — ACTA — inte av alla nationer man hade hoppats skulle göra det, Brasilien kände sig till och med föranledda att starta ett motavtal. När det i stort debatteras om artister ska få betalt, så leder det till sådana här världsomspännande saker som är designade för ett särintresse som inte alls har något slags samhällsintresse för ögonen, inte ens behöver ha det.

EU tuffar framåt och planerar insatser som påverkar våra rättigheter, i längden i stor skala. Belgien har förbjudit tillträde till The Pirate Bay, trots t.ex. att nya generationer “artister” har det som plattform för att nå ut till sin publik och trängs på hemsidan med tv-serieläckor. Italien snackar om livstids avstängning från internet på endast anklagelse för upphovsrättsintrång. Saker som detta får enorma konsekvenser vilka dränks i “hur ska nån få betalt”-körer.

Som kuriosa; kanske artister hade kunnat utnyttja den nya uppfinningen crowdfunding, vore det inte för att någon tagit patent på det. I syfte att hålla affärsmetoden gisslan alltså, inte för att någon ville bygga system själv. Vår samtid vimlar av oetiska exempel som detta, ett system som premierar omoral bland företagen, men sällan granskas av nån anledning.

Jättestora saker. Det utesluter inte att de förhållandevis små sakerna diskuteras också, men sanningen är att det är något av ett ankare varje gång någon undrar “hur artister ska få betalt”.

Hur ska nya generationer över huvud taget få plats på egna villkor när några handfull företag bestämmer vad som är vad här i världen? Och varför antas “hur någon ska få betalt” vara en relevant nog och såpass stor frågeställning att förhindra diskussionen om framtida, vågar jag säga det; demokratisk utveckling?

Det blev långt och lite pratigt, idag. Kanske långt nog för att ge en vink om att frågan är komplex, även om jag inte på långa vägar fått med allt. Jag vet bara att ordet “artister” har liksom vilket ord som helst som upprepas utan förankrande sammanhang gång på gång, tappat innebörd.

Och ändå är det det jag uppfattas ha synpunkter kring, när jag försöker ta upp informationspolitik. Artisten är den som står som nån slags målvakt för att informationspolitiska och viktiga diskussioner ska kunna tas på allvar. Är inte det en märkvärdig utveckling?