Det är alltid intressant att fundera på vad som har nyhetsvärde. Nu kan man inte förvänta sig att media skriver om allt man själv tycker är intressant, men ibland ter sig nyhetsvärdering som något av ett mysterium.

I förra veckan, till exempel, beslutade Gröna Gruppen i EU-parlamentet att anta Piratpartiets politik. Jag ska ärligt erkänna att jag hade förväntat mig att svensk press skulle rapportera kring detta. Det är en aktuell fråga, det är en ganska stor förändring och nånstans är det ju dessutom spännande när svensk politik gör genomslag internationellt.

Överlag är just EU ett ämne som svensk media har väldigt svårt att rapportera kring. Jag gissar att det i grund och botten handlar om att den genomsnittlige läsaren anses alldeles för okunnig om hur EU fungerar att enstaka händelser kräver alldeles för stor pedagogisk insats.

Det blir särskilt intressant när språket vrids upp för att skapa lite mer nyhetsvärde. “Jätterazzia” mot fildelare, t.ex. Under hösten har ett antal rättegångar genomförts där enskilda fått försvara sig rättsligt, för att de fildelat.

Vi har här alltså en dramaturgi där det politiskt händer saker kring lagstiftningen, om än indirekt, som det inte rapporteras om. Men “insatser” mot brott mot lagstiftningen lyfts i ganska smaskiga rubriker som om det inte finns något annat i frågeställningen.

De enkla historiebeskrivningarna premieras, så mycket är klart, men just i det här fallet kändes det inte sådär jättesvårt att lyfta detta. Potentialen för arga reaktioner från kändisar exempelvis (för att vara riktigt krass här) hade kunnat generera läsning, diskussion och uppmärksamhet.

Men nånstans är det väl vi läsare som är problemet egentligen. Vi ställer inga krav, signalerar inte vad vi vill ha tydligt. Eller rättare sagt, vi signalerar helt andra saker än vad vi behöver, inbillar jag mig.

Numera används exempelvis sociala media för att se vilka snackisarna är. Därför har vi en allt större anledning att lyfta saker, pusha för dem. Är vi intresserade av gräv, analys, rapportering i olika ämnen behöver vi vara ganska tydliga med det. Det måste löna sig, helt enkelt, för media att ta tag i saker.

96-åringen som flyttade till Thailand (en underbar historia) lyftes om och om igen — inte för att Aftonbladet var särdeles intresserade, utan för att det engagerade folk i största allmänhet. Det retweetades och lades upp på facebook, skapade en synlig effekt som Aftonbladet bara hade att följa upp på.

I våra sociala cirklar vill vi inte riktigt sticka ut som “politiska varelser”. Men symbios har uppstått mellan media och läsare och vi påverkar det mediala utbudet ganska mycket — oftast genom att inte säga något alls. I nån slags sund försiktighet, fördummar och fördummas vi.

Nyhetsvärdet kommer väl egentligen alltid att bestämmas av oss som läser och köper i slutändan, så det är kanske dags att fundera över vad vi gör, både medvetet och omedvetet.

I längden behöver  vi höja ribban för oss själva, vi behöver veta mer om saker, inte mindre. EU som sitter med makten behöver granskas och rapporteras kring. Men vem ska göra det? Och, en kanske lite läskig fråga, vem är intresserad av att nån gör det?