Sitter och funderar lite på #ajour — det där som antagligen ganska få utanför nån slags mediarelaterad värld känner till, ännu så länge.

Ajour är en nyhetssajt, en blogg och en plats där vi skapar berättelser och gör journalistik tillsammans. Sajten är under ständig uppbyggnad, men vi vill sträva efter att vara en plats där kommentarsfältet är lika viktigt som de redaktionella texterna. Sajten är grundad och ägd av Emanuel Karlsten, Sofia Mirjamsdotter, Jack Werner, Johan Hedberg, Thord Daniel Hedengren, Damon Rasti och Malin Crona. Fast videokrönikör är Sonja Abrahamsson.

Rätt ofta brukar jag efterlysa lösningar till problemen med våra medier, eller åtminstone nya sätt att tillgodogöra sig information på förhoppningsvis samma storskaliga vis som tidningar klarar för att fixa till lite konkurrens, och blev ganska glad när jag förstod att ett gäng satte ihop något utanför sfären, så att säga. Sen blev jag lite fundersam över det smått bombastiska tonfallet. Sen blev jag lite ledsen på allt negativt som strömmade i mina flöden kring projektet. Sen blev jag glad över att få veta vilka deltagarna i gruppen var. Sen blev jag ledsen för att jag kände mig smått lurad av en av deltagarna…

…summa summarum, magen har varit ganska involverad under avtäckningen av det här projektet, som många nogsamt påpekar inte har en affärsmodell eller någon tydlig profil om vad som gör de så himla speciella. Det är ju “bara” en överhajpad blogg, liksom, säger flera på olika sätt.

Själva gruppen, som består av åtta rätt så olika personlighetstyper, varav två väl kan sägas tillhör traditionella medier och resten nischat in sig på “eget bevåg”, som jag uppfattat det. Just den grejen är riktigt annorlunda. Gruppdynamiken; vad som de här personerna ansåg vara viktiga egenskaper i ett försök att ta nyhetsrapportering lite längre än hittills. Och just det där, är det väl som uppfattats som irriterande av vissa — att “vem som helst kan vara journalist”.

När jag följer taggen på twitter och läser den ena kommentaren efter den andra som ifrågasätter vad ajour handlar om, eller vad det borde handla om (förväntningar är ju luriga på det viset) så slår det mig gång på gång: De argument som lyfts för att peka på möjlig fail i ambitionsnivån för projektet, kan lika gärna vara argument för något som kan bli bra.

Som det där med att många upplever sig inte riktigt se eller veta vad ajour är. Eller att det är ett pågående arbete människor kan påverka och därför inte ordentligt genomfört, eller genomtänkt rentav. För jag vet såklart inte riktigt vad det kan få för påverkan i min vardag, hur eller om det kommer att påverka medieutbudet.

När man drar igång projekt brukar det ofta vara tydligt att det finns ett problem som behöver en slags lösning. Ett behov som skapar efterfrågan. Såklart, ibland — eller rätt ofta när det handlar om internet — så har de flesta av oss inte haft en aning om att vi haft behov av olika saker. (Inte visste jag att mitt liv skulle kännas tomt utan min blogg, eller att en sökmotor skulle förändra min vardag.)

Framför allt måste ett gäng människor våga göra misstag om vi ska komma ur den mediala fläck vi stampat i ett tag. Det värsta som kan hända är inte att göra ett misstag, det tycker jag nog att sitta fast är.

Sen är det ju jätteintressant att fundera över vad som får kallas lyckat. Är det när man tjänar pengar? Påverkar mediavärlden åt nåt håll? Blir läst? Pratas om…?

Nåväl — jag har ingen aning om vad ajour kan tänkas åstadkomma i längden och det är helt okej. Jag är rätt glad att de är här, att saker rör på sig. Kanske dags att damma av lite gamla idéer och göra nåt själv också, för en gångs skull, istället för att sitta och ha åsikter om andras insatser. Ska bara… ;)