“Frågan återstår. Vad skall vi göra?”

Så skriver Kristian Lundberg på HD som avslutning på ett inlägg om hur han behandlats av folk efter att ha lyft problemet med mäns våld mot kvinnor. I kommentarsfältet under artikeln så diskuteras patriarkat osv och ett antal frågeställningar dyker upp, kan rekommendera en genomläsning.

[det är] oerhört provocerande att bli utpekad som en kvinnomisshandlare. Uttrycket “Mäns våld mot kvinnor” klumpar ihop alla män i grupp, ett kollektiv, så att reaktionerna och att män blir arga förstår jag mycket väl även om vissa verkar ha blivit överdrivet provocerade. Alla kvinnor jag har mött och pratat med gör det samma med att klumpa ihop alla män i ett kollektiv och så länge man för debatten på den nivån kommer man inte att komma något vart.

Ovanstående citat ur en av kommentarerna upplever jag är hela debatten i ett nötskal. Samtidigt som killen förståeligt nog upplever det som obehagligt att klumpas ihop med våld på det där semantiska viset så klumpar han ihop kvinnor på samma sätt. Trots att hans avsikt med kommentaren är att försöka höja ribban på debatten.

Simsalabim liksom. Man märker det inte ens, att den satta tonen, det som vi lärt oss att säga och tycka i de här sammanhangen är mest bara likadant, bara olika objekt. Det som kritiseras kommer aldrig att försvinna såvida vi inte lär oss att sluta med det själva.

Eller så får vi lära oss att leva med det. Det går helt enkelt inte att fortsätta anklaga varandra för att använda samma verktyg som man själv använder, nånting måste antagligen ge med sig.

Ihopklumpning på det här viset är en form av dehumanisering, jag tänker på det rätt ofta. Det är enklare att se på en grupp som nåt som inte riktigt ingår i mänskligheten. Blir det lite mer mytiskt, främmande, är det lättare — naturligt till och med — att ta avstånd, och slippa försöka förstå. “Vem vet vad katter tänker, de är ju katter liksom.”

Att lära sig att leva med generaliseringar som tar bort dig som individ ur ekvationen är dock ganska mycket begärt. Jag har all förståelse för hur vidrigt det känns. Jag slås t.ex. ofta av hur kvinnor blir dehumaniserade online — tjejer blir konsumtionsartiklar på nåt vänster och inte sällan kallas det humor.

Ett utmärkt exempel på dehumanisering/humor är den här tråden på Reddit (absolut inte nåt man kollar på på jobbet). En gravid kvinna som har sex (tror jag) och skriker på ett sätt som kan påminna om hur Formel1-bilar låter. Du kanske garvar eller tycker det är obehagligt. Att jag lyfter den är inte för att jag är upprörd men jag är inte oberörd heller. Det är mängder av såna här grejer som påminner mig medvetet eller omedvetet om min plats — roll — som kvinna.

Internet är porr sägs det, och i kommentarsfält på stora siter är det heteronorm som gäller, att runka till filmer som har minsta lilla tillstymmelse till bröst (påklätt såväl som avklätt). Vet inte om ni kollat i kommentarsfältet under youtube-filmer t.ex? Det är oförargligt nånstans, det är ju inte riktat mot mig som person men samtidigt är det oundvikligt att påverkas av det.

Så ja, när killar uttrycker sitt obehag över att objektifieras som våldsamma, icke-tänkande individer eller rent av onda så har jag faktiskt all förståelse. Shit liksom, jag förstår så jävla väl. Det är inte sällan vidrigt, riktigt frustrerande och jag vet fan inte hur man kommer runt det.

Ibland så tänker jag att det kokar ner på våra reproduktiva system som vi belagt med så mycket stigmatisk skit att det är svårt att ta sig framåt. Jag upplever det som att själva dehumaniseringen uppstår den stund vi försöker leva upp till påklistrade roller som varken kropp eller själ är anpassad för och sen rullar det mest bara på.

Det sägs att om kvinnor styrde skulle världen vara en bättre plats. Inte under rådande vanor för hur makt framställs behöva se ut och implementeras, skulle jag vilja påstå. Finns inget som säger att inte kvinnor kan förtrycka — snarare tror jag att det är svårt att hitta nån över huvud taget idag som kan leda utan att hemfalla åt de underförstådda regler rollen “kräver”. (Nåt som vi som grupp upplever som okvinnliga egenskaper av nån anledning.)

Det är svårt att inte vara förtryckare för vi vet inte hur man gör för att undvika det, ungefär. Vi tror nog nånstans till och med att det behöver finnas starka ledare annars går vi under. Det är rollen inbillar jag mig, inte könet, som avgör vad som behövs i samhällets ögon, på nåt vis. Könet kommer som en eftertanke, vad vi som samhälle upplever en grupp kunna klara av.

Nånstans mitt i de här funderingarna surrar en grej runt i huvudet som jag hörde på Stephen Frys nya tv-serie “Planet of words”. Han reser runt i olika länder och tar upp olika saker som har med språk att göra. Nu minns jag inte vilka länder det handlade om specifikt för den här anekdoten, men det är två länder som använder femininum och maskulinum i språket.

Ett ord — bro — har råkat bli maskulinum i ena språket och femininum i det andra. Följaktligen så beskrivs broar annorlunda: Starka, stora i det ena och typ kurviga, vackra i det andra. Ungefär. Jag undrar hur mycket i våra språk det är som styr oss tillbaka in i samma problem — rollerna, vi alla failar att leva upp till i olika grad och straffar varandra för.

“Frågan återstår. Vad skall vi göra?”

De här rundgångarna snurrar vidare medan frågan kvarstår obesvarad. Jag har ingen jävla aning om vad vi ska göra. Som individ plockar jag upp så många signaler om vad jag bör och inte bör göra, tänka och säga, att det mest bara är enklast att skita i att fundera på problematiken och tänka att det är nån annans fel, för jag försöker i alla fall vara schysst mot människor runtomkring… joråsåatteeee….

Kristian Lundbergs fråga handlar inte om hur vi ska slippa göra något, emellertid, det gör däremot alltid kringdiskussionerna som frågeställningen skapar.