Det går så himla dåligt för den amerikanska underhållningssektorn att (citat):

• Det lönar sig bättre än de flesta amerikanska arbeten
• De har överträffat den amerikanska ekonomin, under en skräckinjagande finanskris
• De har slagit rekord i försäljning av exportprodukter, tjänat mer i utländsk valuta än hela den amerikanska matsektorn eller läkemedelssektorn

Detta enligt branschens egna rapport. Såklart, trots att fildelning inte ens ses som ett problem längre, och siffrorna visar på en oerhört stark och framgångsrik utveckling — så används rapporten ändå som avstamp för att införa starkare regleringar, och internetcensur bl.a. är föreslagen. Hur man än vänder och vrider på sig har man arslet bak, som en äldre släkting brukade säga.

Vem hade föreställt sig att förvaltarna av Musse Pigg skulle sträva efter värdsherravälde, tänker jag ibland. Magnihasa beskriver min frustration över den här utvecklingen så fint med en clown-på-vingen-liknelse. Folk tror som regel inte på en när man säger att det här är större än att bråka om att ladda ner en låt gratis. Det går såklart inte att klandra folk för att inte direkt se kopplingen mellan en romantisk komedi från Hollywood och övervakningslagstiftning som sker både regionalt och globalt. Det låter ju praktiskt taget hittepå-konspiratoriskt.

 

Att veta eller förstå saker… hur ska jag uttrycka det… “före” de flesta andra, är riktigt frustrerande helt klart. Att behöva vänta in misstroende, skrattsalvor, avfärdanden — tills nån liten pollett ramlar ner nånstans, är inte världens roligaste sysselsättning. Okej, det är en avskyvärd sysselsättning till och med, som dessutom är oavlönad.

Samtidigt känner jag att vi har kommit en bit på vägen. Vi är inte på samma plats som för sex-sju år sedan, det är viktigt att komma ihåg det när frustrationen sätter in. Internationellt sker nu diskussioner om det problem som patent skapar, till exempel, en ganska ny företeelse.

Hela organisationer har dragits igång som problematiserar och försöker ge handfast hjälp när folk blir illa behandlade i rättighetsindustrins namn. Idag sprider dessutom en ny politisk rörelse en, visserligen emellanåt överdriven, skräck i maktkorridorerna runt om i världen.

Varje gång de av oss som engagerat oss i dessa frågor pratat om detta med någon eller ställt frågor, har var och en av oss tagit tagit frågeställningarna ända hit. Kom ihåg det.

Små steg kan tyckas — men det har varit tillräckligt många av oss för att skapa den förändring vi kan se idag. Tanken svindlar ibland när jag tänker på det. Bara genom att tjöta om det i en ganska lågprofilerad tillvaro har vi som engagerat oss, om än aldrig så lite, gemensamt lyckats skapa opinion. Trots att massiva lobbygrupper spenderat miljarder på att försöka förhindra att sånt sker.

Känns som en rätt fin livscheck att casha in mellan varven, trots allt. Även om det nu inte går att jämföra med de massiva vinster som underhållningsindustrin cashar in så känns det värt mer, på nåt vis. Men jag har aldrig varit missunsam till deras vinster, i och för sig, jag har ju till och med vidhållit att det inte är så att branschen går på knäna. Så jag kan till och med lyxa till med ett fredagsfett vad var det jag sa.

Nåväl, alla indikationer pekar mot att de tänker sig skita i det där med att deras största argument (att de förlorar pengar) fallit i deras egna rapportering och ändå driva mot kontrollåtgärder och allt vad det nu är de vill ta till för att kunna kontrollera världsmarknaden in i minsta detalj.

Det låter sannerligen som en dålig film; de säger det själva, men kommer nån att tro på det?