“Du är allt ett barn av din tid, du” sa alltid morfar kärleksfullt till mig när jag växte upp. Han tyckte det var fantastiskt att jag kunde göra saker som jag ville, kände mig både fri och självklar nog att utforska vad det nu var som tilltalade min nyfikenhet. Och han var stolt över att ha bidragit till det.

Skulle jag säga samma sak till mina härliga brorsbarn idag inser jag att jag skulle känna mig bedrövad under ytan. Eftersom ett barn av vår tid har inte riktigt samma förutsättningar för frihet som jag hade.

Mycket av den känslan beror på det där med att vi måste ljuga så ofta nu för tiden. Om nästan allt, känns det som. Och det värsta är att vi vet om att det är lögner, men har blivit ett slags socialt klister som vi accepterar. Lögnen har blivit det nav vi alla förhåller oss till som samhälle, samtidigt som vi är rädda för att bli bedragna.

Att ljuga har blivit nån slags motsvarighet till kärnvapenspsykologin på 80-talet; inga vill ha det så, men inga vet riktigt hur vi ska leva utan det heller. Rädslan för vad som skulle komma istället är större än rädslan för faktiska problem som lögner är tänkta att lösa.

Om jag inte lever under förutsättning att jag omges av en väv av lögner är jag dum i huvudet och riskerar låta mig luras, rentav. Samtidigt som det beklagas över lögnerna, utan att nåt görs åt det. Denna moment 22 av cirkelresonemang genomsyrar vår vardag på både stora och små sätt upplever jag det som.

För att försöka illustrera: I den stund vi börjar punktmarkera varandra så hittar vi vägar ur det för att slippa. Man lär sig inte att man är trygg, utan övervakad och hur man bäst kommer runt problemet. När skolor i England rfid-märker skolkläderna så har de ju bara att byta kläder med varandra, t.ex. De växer upp med en känsla av att behöva lura systemet.

Varför vill då så många uppfostra våra barn till lögnare? Svaret är (antar jag) att det vill de väl inte alls, men när det handlar om ungar är vi så vana vid tanken att de lever i en farlig värld, så att övervakningsåtgärder som är motiverade med att beskydda dem verkar vara en bra idé. (Och det är ju såklart inte en dålig idé att vilja beskydda barn i största allmänhet.)

Men lösningar som skapar konsekvenser där lögnen premieras i längden, är ju egentligen ingen lösning utan bara ytterligare ett problem. Ett problem barn behöver skyddas från, kan jag till och med tycka.

När jag tänker på att “du är allt ett barn av din tid, du” var det sista morfar sa till mig, innan han dog för lite över tio år sedan, gråter jag av saknad till honom. Men också för mina brorsbarns skull. Jag får lov att anstränga mig lite till, så jag också kan få känna mig stolt över att ha bidragit till en bättre värld för dem.