Såg en stund på SVT debatt igår. “Lärare är inte poliser”, sa nån som reaktion på åsikten att det är bättre att fylla på med vuxna människor i skolan, och jobba på relationer istället för kameror. “Lärare är inte poliser.” Den har skavt i mig halva natten. En sån liten kommentar som liksom röjer en besvärande, underliggande värdering av övervakning. Är barn kriminella, då?

Jag är personligen varken för eller emot kameror generellt sett — jag vet egentligen inte tillräckligt — men brukar ofta reagera på vad kamerorna föreslås lösa för slags problem. Brottsförebyggande effekter av kameraövervakning tycks vara mindre än folk tror generellt sett. Som hjälp för att klara upp brott har jag själv tänkt att kameror kan vara till hjälp, men poliser i Storbritannien har anmärkt på att det är mycket sämre utfall än man skulle kunna tro.

I går handlade Debatt om att någon överföll en elev på en skola med kniv, fruktansvärt och såklart värt att fundera på. Men jag förutsätter nånstans att våldsverkaren inte startade sin bana med att göra det? Utan att hans liv kulminerat i den attacken, snarare? Spontant känns det då som att vettiga vuxenrelationer i tidigare läge skulle haft större chans att påverka, snarare än kameraövervakning. Så jag har ganska lite förståelse för knäreflexen “övervakning” ur det perspektivet.

Det är helt enkelt lite jobbigt att diskussioner om kameraövervakning så ofta slutar i nån slags betydelse av att samhället ska slippa bry sig i praktiken. Tror det är det, som stör mig mest faktiskt.

Psykologin i övervakningsdebatten är talande. Hur det pendlar mellan argument om att man ska känna sig tryggare och argument om människors ondska, vilka i praktiken tar ut varandra. För hur ska man nånsin kunna känna sig trygg i ett samhälle fullt av ondska? Det finns inte en kamera i världen som kan råda bot på otrygghet i längden, vi behöver tänka lite bredare än att hänga upp förhoppningar på teknologi. Teknologi är verktyg, inte ställföreträdande människo- och samhällsansvar.

Varför känner vi oss otrygga? Vad är det som leder fram till händelser som påverkar tryggheten i vardagen? Det är med största sannolikhet så att vi som samhälle påverkar till att problemen uppstår över huvud taget och det ger mest bara ett intryck av att inte vilja ta det ansvaret.

Tryggare blir vi såklart inte heller av politiker som inte går att lita på. Igår fick vi ju exempel på det i och med Socialdemokraternas slutliga uppgörelse med Alliansen om FRA. Besvikelse blandas med cynism; det är ju inte som att flera av oss inte konstaterat att det är hit vi är på väg.

Frågorna behöver ställas — vilka är problemen som är tänkta att lösas, fungerar den föreslagna lösningen för det, och kanske framför allt: är det proportionellt i förhållande till fysisk och psykisk samhällskostnad? Men av någon anledning fortsätter vi tvångsmatas med skrämselpropaganda och, som jag ser det, falska trygghetsfixar. Det är dessutom relevant att fundera på detta ur en demokrati-aspekt, vad händer med ett land när politiker envisas med att gå emot folk- och medlemsvilja?

Jag hoppas att människor nogsamt noterar vad som pågår och minns när de gå till valurnorna. Vi kan inte fortsätta att belöna auktoritet, vi behöver och förtjänar bättre än så. Vi behöver visioner, tanke och kunskap. Vi behöver hederlig representation, inte chefer som håller reda på oss ständigt och jämnt. Vi behöver människor som ser varandra och framtiden an, inte övervakning.