http://www.scholastic.com/isurvived/disaster.htmJag är svag för amerikanska katastroffilmer. Ni vet, när jorden går under med hjälp av datoranimationer och vi får följa en hjälte som kämpar emot nedfallande meteorer, klimatrelaterade istider, anfallande UFOs eller bestrålade ödlor. Nu när den amerikanska rättsstaten och demokratin med gnissel och brak går under likt en film av James Cameron, är det nästan svårt att förstå att det som händer är på riktigt.

Ibland har jag undrat om det är det amerikanska filmarvet som gjort att det inte riktigt gått att ta in alla gånger. Nån hjälte borde väl ha tagit tag i saker, enligt den invanda dramaturgin? President Obama var sådant hopp med sin valrörelse. Men han visade sig istället vara det verktyg som slår in de sista spikarna i kistan.

NDAA drogs igenom — där amerikanska medborgare helt enkelt kan fängslas på misstanke endast och på ospecificerad tid. SOPA är på gång att dras igenom — där internet kommer att ägas av en handfull konglomerat och innovation (och affärsmässig konkurrens) stryps effektivt. En skakning har nu känts i akterdäck och kvar finns snart inga av de värderingar det stora landet i väst så hårt försvarat.

Så medan vi sitter och ser denna långsamma, men oåterkalleliga katastrof för ett västlands demokrati utspelas framför våra ögon, är det relevant att fundera över hur det påverkar oss.

Den politik som förs idag är på god väg att ta oss till den där punkten. Ökad övervakning, ökad kriminalisering av vardaglig beteende, ökad brutalitet även gentemot laglydiga medborgare – och en tilltagande stigmatisering av de som av vilken anledning som helst inte lever upp till den inte helt solklara definitionen av normalitet. Och, än mer, otryggare förhållanden för de som faktiskt uppfyller densamma. Vardagen blir objektivt svårare för alla, men samtidigt så är det alltid individens fel om hen drabbas av sjukdomens, kriminalitetens eller (för den delen) polisens godtyckliga ingripanden i deras liv.

Av sådana här anledningar har jag engagerar mig i något så tråkigt som ett politiskt parti. Jag skriver tråkigt, för handen på hjärtat — de flesta associerar nog politiskt arbete till mer förvaltande aspekter än de utvecklande och visionära.

Om man nu upplever sig vara okej med “välvilliga despoter” är det väl ursäktligt nånstans om demokrati inte upplevs sådär jätteviktigt att beskydda. Om inte, lär hoppet till nån enstaka hjälte inte vara något att räkna med, vi behöver göra detta gemensamt. Det ligger i demokratins natur.

Det börjar dra lite kallt om fötterna, vi behöver fundera på de här sakerna och vi behöver hitta fram till den balans som bevarar och utvecklar demokratin.

Livet är inte en film, tack och lov. Jag ägnar mig helt enkelt mycket hellre åt något som mellan varven uppfattas som tråkigt (även om det nödvändigtvis inte är så), än gå runt i en godtycklig vardag utan rättigheter. Där även om jag skulle vara säker, är inte min granne det. Jag tror på demokrati och hoppas att fler gör det.

För vem vill bli en statist en USA-producerad katastrof?