Personlighet och karaktär är bra, bara det inte sticker ut allt för mycket. Det mesta här i världen går ut på att passa in på ett eller annat sätt.
Dessa två meningar inledde en bloggpost som uppföljning på min fråga om demokrati. Men jag behövde inte skriva klart det inlägget, för Lena Andersson har formulerat det mycket bättre på DNs ledarsida. Det klack till i mig när jag läste nedanstående:
I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian.
Precis det där har skavt i mig många gånger. Det handlar inte bara om Sverigedemokraterna. Jag har upplevt att det är samma reflexer i genusdebatter exempelvis, där jag måste försäkra att jag inte hatar män alt. kvinnor om jag dristar mig att verbalisera en frågeställning i ämnet. Oavsett gruppering behöver man alltid förhålla sig till det som anses vara på ytterkanterna.
Det är jätteviktigt att lägga med försäkringar om ens icke-fundamentalism när man försöker nyansera eller problematisera. Fokus ligger på hur pass väl jag passar in i någons världsbild, inte på dennes förmåga att hantera informationen.
Eller som att jag måste gång på gång påpeka att, nej, jag vill inte sätta kompositörer på fattighuset. En del tolkar det till och med som en slags svårighet att diskutera “nåt annat än fildelning”, när det handlar om så stora saker som att försvara det öppna samhället.
Av detta får jag intryck av att de flesta av oss är överens om att fildelning är en skitsak — men lagstiftningen som sker i bl.a. fildelningens namn är inte några skitsaker. Om nu de flesta upplever det vara en skitsak men lagstiftningen går åt ett annat håll, så behöver vi tänka till om vad det beror på.
För mig leder frågeställningen hit. Jag ifrågasatte “fildelningsproblematiken” för snart tio år sedan, frågeställningar som ledde till ifrågasättande av övervakningssamhället och nu behöver jag till slut inse att det i grunden handlar om att vårda vår demokratiska ohälsa.
Jag må möjligen vara före en del att se de här sambanden, men jag är inte först på något vis i världen. Det är så frustrerande nära allmän förståelse, men ändå så långt bort. För de flesta säger sig vilja ha demokrati, men alldeles för många undergräver den genom att lägga all makt där den inte kan påverkas i slutändan.
Det är till och med en underliggande tävling, nån ska stå som segrare. Jag vill såklart vara med i rejset med mina synpunkter om det nu måste vara en tävling — men hur tusan gör man det om tävlingen i sig känns riggad att vara på väg in i något (om vi inte redan är där) som jag upplever som fundamentalt fel? För att tävla är för mig motsatsen till demokrati.
Det går inte att stå utanför, som Lena Andersson beskriver det, “de påbjudna värderingarnas värme” om man vill kunna vara med. Samtidigt bränner man många möjligheter genom att vara där. Det går att få tillgång till makt, men inte nödvändigtvis demokratisk utveckling.
Jag hoppas att fler tankar om detta dyker upp framöver. Vi är i stort behov av det. Jag hoppas att du, som läser det här, funderar på det här på riktigt. Vi behöver vara medvetna om den avgrund som sedan en tid tillbaka grävts upp mellan vad vi säger och tror, och hur saker faktiskt fungerar i praktiken.
Fascism syns inte när den kommer, hur mycket vi än vill att det ska vara så. Den växer fram gradvis och finns där för att vi tillåtit det, medvetet eller omedvetet. Även om vi fortsätter att kalla det för demokrati.
Vi är inte mer än människor, vi utsätter varandra för reflexmässig utanförskap av precis samma typ som driver de som innehar nån slags makt. Vi beter oss ofta som om demokrati är “herren på täppan” när vi argumenterar, och glömmer bort att det är samma verktyg som får fascism att froda.
Jag tror att vi skulle ta ett rejält kliv framåt, in i en mer demokratiskt utvecklande framtid om vi var medvetna om denna motsättning som vi alla bär inom oss. Det är vi, det vi tänker och det vi gör, är vad som skapar förutsättningarna.
Ibland händer det, men verkligen inte av sig själv | Anna Troberg
Jan 03, 2012 @ 16:34:47
[...] bloggade om tidigare i dag är ett utmärkt exempel på en text som angriper roten till det onda. Många av de bloggposter som kommenterat hennes ledare är det [...]
Jan 03, 2012 @ 17:04:20
“Det är jätteviktigt att lägga med försäkringar om ens icke-fundamentalism när man försöker nyansera eller problematisera. ”
Ja, man måste ställa sig som om man var lite autistisk och inte begriper vad som förväntas av en.
Alternativt fråga sig själv: Har jag varit alltför inställsam och pk?, om ingen blir arg för det man skriver.
Jan 03, 2012 @ 23:01:43
Nu behöver man väl varken vara inställsam eller överdrivet pk för att gå “onnoterad” i debatter, det räcker ju med att vara en nobody, helt krasst. (Dessutom är det väl så att de som anses vara värst på ett eller annat sätt är de som får mest uppmärksamhet.) Men visst är det en avvägning av stora mått att hålla nån slags balans av att vara intressant “på tvären”, men ändå inte framstå som helt omöjlig att “jobba med”. Tror det kan appliceras på det mesta i tillvaron.
Jan 03, 2012 @ 18:03:06
Dagens demokrati är inte särskilt välfungerande. I Sverige har vi ingen konstitutionsdomstol, i EU flyttas det mesta från folket. Många har nog en ganska blasé inställning till demokratin, bara dom själva har det bra är allt ok.
Minns inte var. Enligt nån undersökning så var det inte helt få av unga som skulle sälja sin röst (för nån summa som jag inte minns), för en mindre summa pengar.
Demokrati verkar inte så viktigt för många, bara man har det bra. Saknas inte förrän det är borta.
Jan 03, 2012 @ 21:04:57
Var med och utveckla demokratin tillsammans med Aktiv Demokrati, så att vi får demokrati mellan valen också.
Jan 04, 2012 @ 17:51:26
“Fascism syns inte när den kommer, hur mycket vi än vill att det ska vara så. Den växer fram gradvis och finns där för att vi tillåtit det, medvetet eller omedvetet.”
Vilket får mig att undra varför fascismen växer fram. Det måste ju finns orsaker. Helt klart kan man se dess framväxt i hur partierna tycker samma sak och fokus hamnar på personer istället för idéer. Men varför blev det så? Kanske för att världen blivit så komplicerad att inga idéer verkar särskilt klockrena längre. Kanske för att kapitalismen gjort det politiska samtalet till en lättsmält konsumtionsvara?
Om det sistnämnda alternativet stämmer så har vi ett allvarligt problem eftersom uppgiften då blir att försöka konkurrera ut färgstarka personligheter som säljer överförenklade budskap med en seriös debatt istället. Vad du än säger så vill folk hellre se en tv-mässig person säga något korkat istället. Och det är därför jag är meritokrat…