Jag blir alltid lite kluven när diskussioner uppstår om s.k. identitetsstölder i olika sociala media. Det kan ske på Facebook, såväl som twitter och Google+ — där folk skapar personliga konton, skapas även fejkkonton. (Inte att misstas för hackade konton, utan helt fristående konton som låtsas vara någon annan.)

När prinsessan Viktoria gifte sig förra året så satt jag helt otippat och följde stora delar av händelsen online, mycket tack vare att Kungen kommenterade live på twitter. Ja, alltså, inte riktiga kungen då, utan någon hade skapat kontot och slängde ur sig den ena roligheten efter den andra.

Kungahuset som helhet blev dessutom förärade med ett twitterkonto häromsistens, där riktiga pressmeddelanden från hovet publicerades, vid sidan om efterlysning på tips efter tv-serietorrents med svenska undertexter. Kontona har, vad jag kan se, avslutats. Antagligen för att kungahuset inte blev så förtjusta i tilltaget. Jan Guillous fejkade twitterkonto lever och frodas fortfarande dock.

Flera falska konton är tydliga med att de är skämtkonton när man går in och tittar på profilerna. Andra är inte lika tydliga men litar på att man som läsare förstår ändå. Jag går ibland på såna här grejer. Tror att det är den riktiga personen, alltså, innan nån vänlig själ upplyser mig om motsatsen. Känslan av att bli lurad är inte särskilt kul.

Trots att alla vet att ska ta det som står skrivet online med en nypa salt så bor det ändå en stark tradition av att kunna känna förtroende för de man träffar på. En motsättning som finns på gott och ont. (Mest på gott tror jag faktiskt, rätt trevligt ändå att folk vill känna förtroende.) I slutändan så upplever jag fejkkonton oftast följa en gammal hederlig tradition av satir, emellertid, och är inte något personligt i det stora hela.

Spännande effekter kan dessutom uppstå som inte är helt av ondo. Det kan exempelvis leda till uppmärksamhet, en hårdvaluta för kändis-skråt. En uppsjö av uppenbart fejkade konton med tvserie- eller filmkaraktärer är inte minst ett exempel på det. Men det förutsätter ju nånstans att det är lite klass på kontot, kan man tycka, något som den som ser sitt namn eller varumärke användas inte har nån kontroll över alls.

Alla är inte duktiga på det där med satir, humor eller vad det nu kan röra sig om. Svårigheten att tillämpa nån slags “reglering på grundval av kvalitet” är uppenbar. Och här grenar dessutom problematiken ut sig lite mer — för bortsett från försök till kvalitativa insatser, så kan det vara en värdemätning i och på samhället, på ett helt nytt sätt.

På sistone har t.ex. Rick Santorium fått en massa uppmärksamhet och delar av nätet har inte varit nådigt, som reaktion på hans val av sakfrågor. En användare på Reddit har (såklart) registrerat ett konto med det namnet har fått ett litet kärleksbrev från presidentkandidaten. Ett fejkat konto blir i det här fallet en politisk styrka — en presidentkandidat brukar inte kontakta simpla användare online, om man säger.

Det kan också handla om offentliga personer som man på olika sätt upplever påverkar ens vardag och som man på det här viset vill poängtera att det allt vore en god idé att finnas “på riktigt” och inte enbart via media. Ett slags tvång nästan, som antagligen inte känns sådär skitmysigt för den som utsätts för det. (Om man inte är William Shattner, som gärna tog över det fejkade kontot och fortsatte att twittra.) Därmed inte sagt att personen i fråga inte förtjänar det, så att säga, det beror helt på person och anledning.

I andra fall kan det handla om att göra sig lustig över medias misstag. Som när en tidning på nittiotalet dödförklarade Abe Vigoda i förtid, så nu finns ett konto med hans namn som mer eller mindre dagligen uppdaterar om att han är vid liv. Eller så är det av helt andra anledningar, som den italienska journalisten som genom att registrera ett fejk-konto för Tomas Tranströmer (ni vet, han som vann Nobelpriset i litteratur) på det viset ville synliggöra problematiken med… fejkade konton. Nåja, ibland blir det meta.

Och det är väl just det, att det inte finns ett format 1A på fejkade konton att förhålla sig till, som gör att det blir besvärligt att avgöra om det är saker som förtjänar starka regleringar eller inte. Gråzonen mellan att påverka makt, tillföra världen något tänkvärt eller roligt, eller vara taskig mot någon bara för att den som fejkar är en översittare i största allmänhet, är ganska stor. Att låta plattformarna hantera sådana situationer fungerar väl rätt bra oftast, utan polisiära insatser i det stora hela kan jag tycka, även om gränserna tänjs riktigt illa mellan varven.

Mindre problematiskt att se det som ett jäkla oskick, rent ut sagt, är när det handlar om helt vanliga svennar som får se sig förekomma i såna här sammanhang, vill jag poängtera. Men det är oftast inte dessa som det skrivs om när ämnet är på tapeten, så vet inte ens hur pass omfattande det är.

Kluven som sagt, och så mycket som jag har förståelse för de som upplever obehag, känner jag också viss tvekan för att oresonligt sätta ner foten och anse att det är fel att så sker, alla gånger och alltid.

Jag vill inte att någon lurar mig eller känner nån slags rättighet till “få lura andra”. Men vad behöver regleras, till vilket pris och vilken typ av straff i så fall, pratar vi om här? Jag har en känsla av att det förtjänar att funderas på, i denna tid av kontroll och onödig rädsla som exploateras hårt.

Det låter nämligen ganska allvarligt med en “identitetsstöld”, men eftersom det i praktiken kan röra sig om allt från en president till en fisk som bor i ett akvarium och kommenterar sin människa så känns det inte helt självklart vad som behöver göras och när.