Det glunkas mellan raderna i tidningarna om hur svårt det är att komma åt Carl Bildt. De säger det också rakt ut, när man pratar med dem. Hur svårt det är att få honom att svara på frågor, eller få honom att redovisa sig själv och sina åsikter. Jag tycker det är bra att journalister bekymrar sig om det.

Carl Bildt är nämligen utrikesminister för Sverige och ska föreställa vara en representant för svenska väljare. När han uttryckligen dissar befolkningen är det klart att han ska kritiseras för det. Men föralldel, en politiker som inte är direkt tillgängligt, eller verkar uppfatta att det handlar om representation är väl en sak.

Det är riktigt besvärligt att fundera på att vi har en utrikesminister som figurerar som representant i ett helt annat, fruktansvärt sammanhang: folkmord. En situation som skulle undersökas av två svenska journalister och som nu sitter fängslade i Etiopen. Och där utrikesministern är den som ska hjälpa dem bli frisläppta.

Detta borde det inte finnas några möjligheter att kunna raljera bort, men intrycket jag får är att “det går inget att göra, för att han svarar inte på frågorna”.

Förlåt en lekman, men det låter helt galet att det skulle kunna fungera så? Men, okej, fine. Då får vi vanliga svenssons hjälpa till — vad sägs om att vi som en historisk första gång nånsin, går ut på gator och torg och protesterar mot en enskild politiker? Då borde media få material för att kunna ligga på honom. Här är bollen, spring med den vettja!

Döm om min förvåning att det då inte kryllade av journalister på exempelvis Sergelplattan, när vi demonstrerade mot utrikesministern. Att de inte mjölkade denna händelse på alla möjligheter att kunna sätta lite press på honom.

Som att t.ex. ställa frågor till de som dök upp, om vad de bekymrar sig om och varför de är på plats. Eller diskutera i morgonsoffan om hur unikt det är att en enskild politiker protesteras mot på det här viset.

Enskilda kritiska kommentarer skulle kunna bearbetas och lyftas, ett bra tillfälle att skriva ihop en bakgrund till frågeställningen. Här kom det stöd och hjälp journalisterna uppenbarligen behöver för att sätta tryck på den de själva kallar “teflonpolitiker” och de tar inte chansen.

Jo, det var rätt kallt. Nu var vi visserligen fler än 250 personer, en siffra som dyker upp i rapporteringen. Själv fick jag veta av en polis att det var fler än 300 pers på Sergelplattan, och det blev ännu fler efterhand. Några tusental är det svårt att få ihop så här års, men det torde väl vara en bedrift ändå?

Det pågår nån slags horribel spiral av “det är ändå ingen idé” i samhället överlag, och i det här fallet verkar det vara media som gett upp. Det är knappast så att utrikesministern besitter nån slags superhjälteskraft som gör honom osårbar, så jag förstår faktiskt inte de oerhört mixade signaler som journalistkåren skickar ut. Nån får gärna förklara.